I begynnelsen var Aino Ackté
Första konsert vid 16 års ålder, en lysande karriär i Paris, London och New York, operan i Helsingfors, operafestivalen i Nyslott, librettot till Juha – det är svårt att föreställa sig den finländska operans historia utan Aino Ackté.
Aino Acktés föräldrar Emmy och Lorenz Achté var sångare. De var engagerade i Finska Operan, som inledde verksamheten redan 1873 och verkade i några år, men deras mest betydelsefulla insats för opera var förmodligen dottern Ainos födelse den 23 april 1876.
Helsingfors visade sig snabbt vara för litet för Ainos talanger och vilja. Redan 1894 reste hon till Paris för att studera. Bara tre år senare väckte hon förtjusning vid Parisoperan som Marguerite i Faust. Sex år därefter stod Metropolitan Opera i New York i tur och 1910 erövrade Aino Londons operakretsar i titelrollen i Richard Strauss Salome. Hon visste hur man främjar karriären och träffade kompositören personligen. ”Det kunde ha varit bra om han till exempel blivit kär i mig, men Strauss blev inte alls kär, trots att jag koketterade mycket skickligt och varsamt”, berättade Aino Ackté på sitt rättframma sätt.
Den inhemska operans födelse
Aino Ackté ville göra stora roller även i hemlandet. Men det fanns ett litet problem: Helsingfors hade ingen opera. Aino Ackté föreslog för Edvard Fazer att en opera borde grundas, men han tvivlade på att det skulle finnas tillräckligt många begåvade personer för projektet. ”Det behövs inte fler än två personer, ni som den ena direktören sköter den finansiella sidan, jag som den andra sköter den konstnärliga”, svarade Aino. Den inhemska operans instiftande ord hade uttalats.
Det var inte lätt att skapa en opera från grunden: det fanns inget hus, ingen orkester, inga sångare, ingen publik, inga pengar och inga kunskaper. Operan nådde inte omedelbart upp till den nivå som den internationella stjärnan krävde. Wäinö Sola minns hur Aino Ackté under en repetition började ”kalla en stackars sångerska vid mindre smickrande namn”, vilket resulterade i en ”gråt- och nervattack med otrevliga följder”. Sola dristade sig att påpeka för Aino Ackté om ”bristen på vänlighet mot sin kamrat”, och då fick naturligtvis alla en utskällning efter noter.
Redan efter den första säsongen lämnade Aino Ackté operan. Hon hävdade offentligt att hon hade intrigerats ut från operan, medan operafolket svarade att Acktés eget ”ohämmade och sårande uppträdande har tvingat orkestern, kören och konstnärerna att hota med att avbryta arbetet”. Aino Ackté sade att hon varit tvungen att påpeka när ”kören har sjungit orent och i otakt” och vissa instrument i orkestern ”kommit in på fel ställe eller tigit helt”. Operan hade varit verksam i endast ett år, men det pågick redan hätska gräl där. Det var ju precis som i ett verkligt civiliserat land!
Den konstnärliga ledaren avgick, men operan överlevde. I Helsingfors fanns nu alla nationella kulturinstitutioner, så landet var redo för självständighet även i detta avseende. Aino Ackté hade åstadkommit mer än hon anade.
Den hyllade divans arv lever vidare
Att grunda en opera var givetvis inte tillräckligt som livsverk för den energiska och viljestarka damen. Hon kom på att Olofsborg skulle vara en alldeles utmärkt plats för operaföreställningar, och så uppfördes Erkki Melartins Aino där 1912. Inhemska operor framfördes i fem år, men därefter avtog aktiviteten för några decennier. Aino Ackté saknade inte sysselsättning. Hon sjöng i La Traviata på Svenska Teatern i Helsingfors. Samtidigt uppträdde hennes syster Irma Tervani i rollen som Carmen i det lilla operahuset vid Bulevarden.
Så småningom föll tidigare tvister i glömska och Aino Ackté återvände till Finska Operans scen. Avskedsföreställningen den 7 februari 1920 var Tosca, en av Aino Acktés stora roller. Enligt Helsingin Sanomat var föreställningen ”ett av de mest lysande uppförandena någonsin på vår opera”. Aino Ackté fick än en gång uppleva hur det är att vara en hyllad diva: ”inropen var otaliga och blomflödet ymnigt”.
År 1938 behövdes Aino Acktés färdigheter och energi återigen och hon kallades till chef för Finska Operan. ”Ja, nu har jag tagit på mig en otrolig uppgift”, skrev hon till sin man, och inte helt utan anledning. Problemen var välbekanta: pengarna höll på att ta slut och nivån var fortfarande inte tillräckligt hög. Det förekom därtill attitydproblem. Wäinö Sola ansåg att man i chefsanställningen glömt Enoks ord i Kivis pjäs Förlovningen om att en kvinna vid makten förutspår nationens undergång.
Föreställningarna nådde ännu inte den nivå som Aino Ackté siktade på. ”Hemskt, förfärande, fruktansvärt”, konstaterade hon. ”Premiärer är inte längre tänkbara utan utländska gäster”, sa hon och förargade de finska sångarna.
”Hon är ’fruktansvärt’ entusiastisk och retar alla i det oändliga, konstnärerna är mer rädda för henne än respekterar henne”, berättade Wäinö Sola. Aino Ackté lade sig i allt, från regi till orkesterdirigering. Hon hade sina skäl till att göra det, eftersom hon visste hur opera skulle göras på högsta nivå. Det fanns helt enkelt inte tillräckliga resurser, och därför blev perioden för Finlands första kvinnliga operachef bara ett år lång.
Vad skulle ha hänt om Aino Ackté inte hade funnits? Grundandet av en permanent opera i Finland kunde ha skjutits framåt med flera år, och Alexandersteatern som övergick till staten 1918 skulle inte ha blivit ett operahus, Österbottningar kanske inte skulle ha komponerats, 1970-talets stora operavurm kanske inte skulle ha uppkommit och ett nytt operahus kanske inte skulle ha byggts. Aino Ackté lämnade jordelivet den 8 augusti 1944, men hennes inflytande lever vidare varje dag på Nationaloperan och i Nyslott.
Text Juhani Koivisto
Översättning av Heidi Granqvist
Artikelns huvudbild visar rollporträtt av Aino Ackté i rollen som Salome i London, troligen omkring 1910. Foto: The Dover Street Studios, London.
Aino Ackté uppmärksammas på Nationaloperan våren 2026 med Luonnotar och Jolanta. Föreställningarna ges på Nationaloperan den 15–30 maj 2026.
Vi rekommenderar
Ljus och skugga: Mark-Anthony Turnage och Lee Hall om Festens uppkomst
En fulländad hämnd?
Tosca – en perfekt opera full av skärpa och detaljer
En människa från drömmens värld
”Opera ska vara full av liv”
Körföreningen grundades för 80 år sedan
Intimitetskoordinatorn bidrar till att skapa en säker arbetsmiljö
