Körföreningen grundades för 80 år sedan
Nationaloperans kör firar sitt 80-årsjubileum 2025. Läs en intressant artikel om hur kören bildades.
Operans kör bildades i efterkrigstidens
Finland
Hösten 1944 var kriget över och operor började uppföras igen. Det rådde fred i landet, men det var stor brist på allt. Livsmedlen var ransonerade, den svarta marknaden blomstrade och för den behövdes pengar.
Trots de svåra tiderna, eller kanske på grund av dem, skedde ett betydande framsteg i operakörens organisation. Körens sångare sammanträdde den 4 april 1945 i operahuset. Så många som 33 personer fanns på plats. Efter att Uolevi Lönnberg valts till ordförande och Airi Paatso till sekreterare var det dags att protokollföra ett viktigt beslut: ”Beslöts grunda en förening med namnet Finska Operans körsångarförening r.f.”

Kören hade länge varit en egen avdelning och hållit möten och deltagit i löne- och arbetstidsförhandlingar som en enhetlig grupp, men det var först nu som sångarna organiserade sig i en förening som kunde ansluta sig till Finlands skådespelarförbund. Samtidigt började man redan fundera på arbetsvillkoren och efterlyste förändringar, till exempel en harmonisering av arvodena för småroller. Givetvis beslutade man också på sedvanligt vis föreslå en löneförhöjning, den här gången på så mycket som 2 000 mark.
”Om lönefrågan inte går igenom föreslås att man vänder sig till minister Svento””, står det i protokollet. Reinhold Svento var riksdagsledamot för DFFF och vid den tiden andra utrikesminister. I det nya politiska klimatet sökte alltså operasångarna samarbete med vänstern.
Det nya professionella förhållningssättet avspeglades också i att mötet beslutade att det nu alltid skulle krävas arvode för att sjunga. I nionde punkten beslutades ”vägra att uppträda gratis vid solisternas föreställningar och andra fester”.
Konsert på Brunnshuset: ”Klädsel: fri. Dans! Lotteri!”
Det egentliga konstituerande mötet hölls den 8 april och föreningens namn konstaterades vara ”Finska Operans körsångarförening r.f.”. Uolevi Lönnberg var föreningens första ordförande och styrelsen bestod av Airi Paatso, Impi Karima, Martti Vartio, Lennu Paatso och Rafael Karima. Föreningen var öppen för alla körmedlemmar som hade ett kontrakt för nästkommande år. Medlemsavgiften fastställdes till hundra mark.
Till föreningsregistret meddelades att föreningens ändamål är att ”med alla till buds stående medel höja medlemmarnas andliga och materiella nivå samt att bevaka och främja deras intressen”. Dessa mål skulle föreningen finansiera ”genom att samla in nödvändiga medel med hjälp av medlemsavgifter, konserter och andra enligt lag tillåtna sätt”.
Man bestämde sig för att samla in pengar på det sätt man kunde bäst – arrangera en föreställning. Som plats valdes Brunnshuset och repertoaren skulle bestå av en scen ur Ökensången respektive Faust. Dessutom ”uppför Jokio Marian Anderson”. Andra artister behövdes också och man beslöt bjuda in Almi, Heinrichsen, Jokio, Koskinen, Pihlaja, Lätti, Kuorikoski och Metrokvartetti. Thure Bahne ombads vara konferencier och man önskade att operan skulle låna ut kostymer. Därtill önskades att biljetter, som kostade 100 mark, skulle kunna säljas i operans kassa. Datumet var den 21 maj 1945.
I en annons i Helsingin Sanomat sades att en ”Glad vårfest” skulle hållas på annandag pingst kl. 20 och att föreställningen skulle innehålla haremscenen ur Ökensången och valsscenen ur Faust. Kvällens dirigenter var Matti Visapää och Taneli Kuusisto och rolighetsminister professor Väinö Sola. ”Klädsel: fri. Dans! Lotteri!”

Festen och medlemsavgifterna var lönsamma, till den grad att det skapade bekymmer för föreningen. Inflationen var hög och det var klokast att binda pengarna till någonting. En diskussion fördes om att investera i ”fastigheter, konstverk eller andra lämpliga ändamål”. Den inkomstbringande festen hade förmodligen gett väl höga förväntningar, för redan vid nästa möte den 29 juni 1945 konstaterades att ”tanken på fastighetsplacering hade övergivits på grund av fondens ringa storlek”. I stället bestämde man sig för att köpa en inramad målning med Tölömotiv av Arvo Makkonen. Målningens värde var 7 000 mark (850 euro). Arvo Makkonen (1894–1956) var en framstående konstnär inom Novembergruppen, men som investering var köpet inte särskilt lyckat, eftersom Makkonens oljemålningar numera säljs för några hundra euro.
Körens ställning stärks
Körens status som självständig avdelning blev starkare efter att föreningen bildats. Nu skrev till och med tidningarna om den. I septembernumret 1945 av tidskriften Kuva fanns en omfattande artikel med rubriken ”Kören – operans stöttepelare”. Den framhöll körens betydelse i operaföreställningar och beskrev hur krävande arbetet var. Dålig avlöning var enligt artikeln ett synligt problem, eftersom sångarna gärna övergick till mer välbetalda arbeten. Omsättningen var onödigt hög. ”Numera byts nämligen hälften av medlemmarna ut under 2–3 år, och medan det i våras till exempel fanns 40 medlemmar finns det idag bara 32!”
Läsarna fick veta att operakoristerna måste vara utbildade sångare redan därför att ”utan sångteknisk utbildning skulle rösten slitas ut på kort tid. Studier på Sibelius-Akademins operaklass är önskvärt, men åtminstone måste man ha något slags grundläggande utbildning, teknik och kunna läsa noter.”
Artikeln innehåller också en intressant beskrivning av körens repetitioner. I brist på annat utrymme hölls de i foajén , och ”brukar börja med att när dirigenten kommer in skjuter herrarna med ett fruktansvärt buller ut pianot mitt på golvet, men inte alldeles under kristallkronan – för säkerhets skull. En av traditionerna som Aufrichtig lämnade efter sig! Noterna till en nya opera delas ut, rösterna öppnas och alla körscener repeteras kväll efter kväll om och om igen, de svårare scenerna tas om flera gånger, tills man kan stycket utantill.”

Löneförhandlingar fördes enligt välbekant mönster. Kören gjorde en skrivelse enligt vilken de flesta av sångarna nu var skuldsatta och ”hade varit tvungna att lämna skatterna obetalda.” Den önskade höjningen var tusen mark och därtill föreslogs att lönerna skulle bindas till index för att undvika den ständiga lönediskussionen. Den nya föreningen tog till tuffa tag i förhandlingarna. Den meddelade att kören skulle upphöra med sitt arbete och att ”körmedlemmarnas avtal skulle betraktas som uppsagda om inte annat överenskoms.”
Fyra körmedlemmar kom för att utreda den kritiska situationen på ett styrelsemöte den 17 oktober och de beskrev ”hur svårt det var för körmedlemmarna att klara sig på sina nuvarande löner”. Styrelsen hade inga alternativ om operan alls skulle kunna fortsätta sin verksamhet. Efter att körens representanter avlägsnat sig fattades beslut om en löneförhöjning på 2 000 mark fram till avtalsårets slut. Arbetsron hade återställts och föreställningarna fortsatte.
Text Juhani Koivisto
I dag utgör de flesta av Nationaloperans fastanställda operasångare Finlands nationaloperas kör, som är den enda heltidsanställda yrkeskören i Finland. Den inledde sin verksamhet som organiserad yrkeskör 1945.
Körens sammansättning varierar enligt produktion. För operor som kräver en större besättning kompletteras kören med sångare från tilläggskören. Operan har också en barnkör med 50 sångare. Nationaloperans körmästare är Marge Mehilane och Tatu Erkkilä. Läs mer om våra sångare.