Gå till innehållet

När och hur började du jobba på Operan & Baletten?

Jag utbildade mig till frisör och kom hit som arbetspraktikant år 2005. I detta hus är det samma människor som gör både frisyrer och masker åt artisterna och under min praktik gav man mig tipset att det skulle löna sig att samtidigt utbilda sig även till maskör. Jag följde rådet och efter min frisörutbildning började jag i en maskeringsskola. Det tog inte lång tid förrän föreståndaren för mask och peruk Marjo Riihimäki ringde och frågade om jag kunde komma tillbaka på jobb. Jag hade tänkt att jag inte ännu skulle göra det. Jag hade fått en son och var inte ännu klar med utbildningen. Jag lovade ändå ställa upp som rusningshjälp. Det är nu tolv år sedan och här är jag fortfarande. Skolan blev slutligen på hälft.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut för dig?

Vi jobbar i morgon- och kvällsskift. Dagen kan vara 7 eller 14 timmar lång beroende på hur programmet ser ut.

Då jag kommer på jobb, kollar jag först e-posten och gör vissa obligatoriska rutiner på datorn. Sedan kammar jag och sköter peruker och accessoarer till ansiktet såsom näsor, öron, mustascher och skägg. Gammalt lim tas bort, hår som blivit rakt lockas och hår som blivit lockigt rätas ut. Ofta färdigställer jag kommande premiärers peruker, dvs. färgar, klipper och rullar dem till frisyrer. Till oss kommer ofta även artister som får sitt eget hår klippt i den stil som rollen kräver. En vanlig dag innehåller också ofta möten inom mask och peruk-avdelningen och med andra yrkesgrupper, t.ex. med dem som har hand om kostymservice och rekvisita.

Om en repetition eller föreställning ingår i dagens program, börjar vi vid sidan av allt det övriga färdigställa masker och frisyrer för artisterna ett par timmar före repetitionens eller föreställningens början. För en enskild sångare eller dansare kan vi högst använda 20 minuter. Mera tid tar det om rollgestalten behöver olika typ av tillägg. Det kan till exempel vara fråga om Nattens drottnings huvudbonad i Trollflöjten. Under pågående föreställning gör jag snabba byten, då an artist byter roll. De största förändringarna görs under pausen, men en del t.o.m. på scenen mitt under pågående föreställning. Sådan var situationen i Kalevalalandet då Aino, som i början var 100 år gammal, för öppen ridå förvandlades till en ung flicka.

Töissä taidetehtaassa Daniela Echkart

Hurudana masker är roligast att göra?

Jag älskar utmaningar och gillar att omforma ansikten med olika accessoarer. Då jag började jobba på Operan, sade jag att jag ville få tillfälle att någon gång få göra zombier och orcher. Det skrattade kollegerna åt.

Ett utmanande och därmed härligt projekt var uppsättningen av Don Carlos i gotisk anda. I en av operans scener finns en grupp kättare vars ansikten döljs av långt hår. Strax därefter skall samma artister se helt annorlunda ut och där behöves ett snabbt byte. Då vi planerade uppsättningen, grubblade vi på hur bytet skulle göras. Jag sträckte upp handen och sade att jag kan göra de masker som situationen kräver, fastän jag inte ännu visste hur det skulle lyckas. Sedan följde sömnlösa nätter och slitande arbete, men jag lyckades skapa masker som var lätta att ta av och såg trovärdiga ut på kättarna. Sedan dess har liknande silikonmasker använts i huset även i andra produktioner.

Vilket är ditt favoritverk?

Jag fattar tycke för verk som har en berörande musik. Med dem gillar jag också att arbeta. En av mina favoriter är operan Faust.

Å andra sidan, om något speciellt sätt att arbeta ingår i ett verk, kan det bli betydelsefullt. Ett sådan verk är Fantomen på Operan, där jag fick vara med om att utveckla Fantomens ärr i ansiktet. Jag fick direktiv och stämningsbilder av kostymdesignern och utgående från dessa utvecklade jag en ärrvävnad för ansiktet med det utseende som önskades. Det var härligt att få se sin egen arbetsinsats bli en del av verket.

De som kommer till maskering sätter sig alltid på den första lediga stolen och jag vet aldrig på förhand vilken slags karaktär jag får tillfälle att skapa.

Vad är det bästa och vad är det motigaste i ditt arbete?

Det bästa är arbetets mångsidighet. De som kommer till maskering sätter sig alltid på den första lediga stolen och jag vet aldrig på förhand vilken slags karaktär jag får tillfälle att skapa. Jag tycker också om att verken på repertoaren byts ofta och man kan alltid snabbt vänta sig något nytt.

Jag gillar själva hantverket i så pass hög grad, att arbetet med datorn hör till det som jag gillar minst. Med datorn jobbar vi för att dokumentera varje föreställnings ”look”: vi tar bilder och för bok över hur de görs, t.o.m. olika nyanser av läppstift. Samtidigt antecknar vi också verkets speciella egenskaper och snabba byten. Dessa direktiv är viktiga inte bara för frilansare som hjälper till i brådskan utan också i framtiden om verket kommer tillbaka upp på repertoaren några år senare.

Vad slags egenskaper kräver arbetet?

Man bör ha mod och energi att göra saker och ting enligt eget huvud. Och man bör ha förmåga att se sig omkring! Här jobbar fantastiskt skickliga proffs och det skulle verkligen vara synd och skam att inte ta emot fungerande knep av dem. Därtill måste man ha människokännedom och förstå den konstnär som sätter sig framför spegeln. En del vill prata, andra vill sitta tyst och koncentrera sig på föreställningen.

Stöter man på knepiga situationer i arbetet?

Då och då. Kallsvetten bryter fram, om en artist som jag har hand om borde få rusa iväg in på scenen men ännu saknar någon prydnad i håret. En gång hade jag ett tajt byte på sidoscenen i Nötknäpparen. Jag hade beräknat min arbetstid på sekunden, så att jag skulle ha tid att springa till platsen och göra bytet, men då jag kom fram insåg jag att ett smycke som hörde till dansarens huvudbonad hade blivit kvar på avdelningen. Det var bara att rusa tillbaka så snabbt som benen bar. Jag hann och dansaren var tillbaka på scenen i rättan tid med smycket på sin plats. Lyckligtvis är jag verkligen snabb, tack vare min lediga tid.

Vad gör du under din lediga tid?

Jag spelar amerikansk fotboll med hög ambitionsnivå. I damligans första divisionen. Spelsäsongen börjar alltid i slutet av maj precis då föreställningarna på arbetet tar slut. Under sommaren spelar jag, under vintern tränar jag. Genren är härlig och man får verkligen släppa ut ångan. Men lite våldsam är den också. Jag spelar i running back-position, som s.k. kanonkula. Positionen motsvarar centerforward i fotboll och det blir friska tag i den fysiska kontakten. Efter spel och övningar har jag nog ibland rejäla blåmärken. Då ser jag till att jag har långa ärmar på jobbet för att inte i onödan skrämma kollegerna.

 

Text TUIKE LEHKO
Svensk översättning JAN GRANBERG
Foton HEIKKI TUULI OCH DANIELA ECHKARTS HEMALBUM

Galleri: Danielas jobb vs. fritid