Balettmästarna byts, Sylvestersson består

Nationalbalettens vändpunkter 6

Efter att balettmästare George Gé gick i pension 1962 började en period vid Nationaloperans balett då kompaniet saknade en stadigvarande chef. Istället hade baletten allt oftare gästande utländska koreografer och lärare, som Parisoperans långvariga balettchef, Serge Lifar, danska kungliga balettens Harald Lander samt koreograf och lärare Tamara Nikitina från Bolsjoj i Moskva.

Harald Lander introducerade flera verk av August Bournonville vid baletten. På en repetition av baletten Napoli 1965 omges Lander av dansarna Tuula Källström, Mirja Tervamaa, Arja Nieminen, Risto Helin och Marianna Rumjantseva. (Taisto Tuomi, FNOB:s arkiv)

Elsa Sylvestersson blir ordinarie koreograf

Into Lätti, som varit biträdande balettmästare under Gés tid, fortsatte som balettmästare1962–1963, tills också han gick i pension. Därefter bar olika biträdande balettmästare ansvaret, men de hade inte samma ledarställning som en balettmästare. Biträdande balettmästare var i korta perioder Airi Säilä, Uno Onkinen samt Klaus Salin, som alla hade varit dansare. Åren 1968–1969 leddes balettruppen av jugoslaviska Dimiter Parlic, som bland annat iscensatte Romeo och Julia för truppens repertoar.

Fokus låg i slutet av 1960-talet på klassiska verk, som Svansjön och Giselle, men gästande koreografer kom också med sina egna verk, exempelvis Serge Lifars Suite en blanc och Harald Landers Études. Lander införde även verk av August Bournonville, som hade central status i Danmark, på repertoaren. Ny publik lockades till Operahuset med operans och balettens gemensamma satsning, musikalen West Side Story med koreografi av Heikki Värtsi.

Elsa Sylvestersson repeterar sin koreografi Så tuktas en argbigga 1975. (Lehtikuva, FNOB:s arkiv)

På 1960-talet fick Elsa Sylvestersson en viktig roll som kompaniets koreograf. Hon gjorde länge koreografierna till operetter och operor, men fick många gånger även det krävande uppdraget att göra balettkoreografi till färdig musik och tema, när utländska gästande koreografer ställde in sitt besök med kort varsel. Elsa Sylvestersson avancerade till truppens balettmästare 1969 när Dimiter Parlic beslöt sig för att trots allt inte fortsätta sin anställning i Finland. Som balettmästare gjorde hon bland annat Prinsessan Törnrosa och Raymonda för kompaniet. Under hela 1970-talet spelade framför allt Sylvesterssons versioner av klassiska verk en stor roll i balettens repertoar.

Unga dansare som på 1960-talet fick centrala roller var bland annat Arja Nieminen, Marianna Rumjantseva och Seppo Koski. Stigande stjärnor som valde att flytta utomlands i slutet av decenniet var Sorella Englund och Matti Tikkanen, Englund till Köpenhamn och Tikkanen till Zürich.

Seppo Koski och Seija Silfverberg som dansade huvudrollerna i Elsa Sylvesterssons Gajane repeterade i gamla Operahusets asketiska miljö 1975.

Genom tvister till nationell konstinstitution

Mot slutet av 1960-talet ledde frågor om dansarnas arbetsavtal och avlöning samt truppens tidvisa avsaknad av balettmästare till många tvister. Flera dansare sökte sig också utomlands där de fick bättre arbetserbjudanden. Baletten hade en underordnad status i operahuset, vilket var typiskt i hela Europa, och i ekonomiskt svåra tider tog det sig ofta uttryck i nedskärningar inom baletten. Baletten som konstform kunde inte förnya sig på 1960-talet, för den europeiska balettpubliken överlag var mestadels förtjust i en traditionell repertoar.

1970-talet medförde ökad demokrati och även förnyelse av repertoaren. Baletten fick en egen representant i Operans styrelse och inom baletten slopades indelningen av dansarna i premiärdansare och solister. Denna internationellt sett avvikande praxis tillämpades vid Nationalbaletten ända till 2010-talet. Balettkompaniets roll som representant för nationell konst framhävdes och truppen började kallas Finlands nationalbalett 1979.

Dansarna Lauri Lehto, Sakari Tiitinen, Eero Huttunen, Kimmo Sandell, Jarmo Rastas, Jyrki Järvinen och Aarne Mäntylä på premiären av Marjo Kuuselas dansteateraktiga koreografi Sju bröder 1980. (Kari Hakli, FNOB:s arkiv)

Repertoaren växte med exempelvis nya kortbaletter för kvällar med flera verk. De största publikframgångarna var fortsättningsvis helaftonsklassiker och baletter importerade från Sovjetunionen, men nya västerländska koreografer fick också ökad betydelse när bland andra Birgit Cullbergs, Mats Eks samt på 1980-talet George Balanchines och Jiří Kyliáns verk fanns på repertoaren. Alla Sjelests version med premiär 1976 blev den sista Svansjön i det gamla Operahuset. Ett av periodens betydande verk var Marjo Kuuselas dansteateraktiga berättande koreografi av Sju bröder till Eero Ojanens musik 1980. Sju bröder har återkommit till repertoaren även idag.

Balettkompaniet samlades till en gruppbild för att hedra balettens 50-årsjubileum 1972. I första raden Maria Kivilahti, Maija Hänninen, Irma Tirkkonen, Elina Lehto, Terttu Laurikainen, Venla Konttinen, Ulrika Hallberg och Corinna Dahlström. I andra raden Raimo Puurtinen, Jorma Koivumäki, Pasi Nieminen, Heikki Värtsi, Eero Huttunen, Aku Ahjolinna och Aarne Mäntylä. Stående Tamara Perovuo, Jorma Uotinen, Merja Tuohimaa, Liisa Palin, Riitta Kjäll, Jarmo Rastas, Tarja Ranta, Heljä Harri, Juhani Laustiola, Marianna Rumjantseva, Elsa Sylvestersson, Tero Harri, Seija Silfverberg, Leena Salminen, Doris Laine, Virpi Laristo, Juhani Teräsvuori, Arja Nieminen, Saga Eriksson, Tuula Källström, Asta Rask, Jyrki Järvinen och Seppo Koski. (Lehtikuva, FNOB:s arkiv)

Det var stor omsättning på balettchefsposten också på 1970-talet. Engelska Alan Carter var balettchef 1971–1972 och Irina Hudova 1972–1973. Därefter tog Elsa Sylvestersson åter över ledningen av baletten. Bulgariska Konstantin Damianov var balettmästare 1974–1979 och under den perioden rådde arbetsro i kompaniet och balettens konstnärliga nivå steg. Efter honom var engelska Derek Westlake balettchef i bara ett år 1980–1981. Makedoniska Gradimir Pankov, 1981–1984, var den sista av de utländska cheferna som stannade vid baletten en relativt kort tid. Av cheferna och balettmästarna som kom efter Gé och Lätti var Sylvestersson och Hudova det egna husets adepter, de övriga kom till kompaniet från utlandet.

På 1970-talet och i början av 1980-talet var dansare som fick många solistroller bland annat Tarja Ranta, Ulrika Hallberg, Maija Hänninen, Jaana Puupponen, Kirsi Aromaa, Aku Ahjolinna, Jarmo Rastas och Kimmo Sandell.

Text JUSSI ILTANEN
Bilder FINLANDS NATIONALOPERANS OCH -BALETTENS ARKIVET (bl. a. Taisto Tuomi, Lehtikuva, Kari Hakli)

Litteratur
Laakkonen et. al. (red.): Se alkoi joutsenesta. Sata vuotta arkea ja unelmia Kansallisbaletissa (Karisto 2021)
Finlands nationalbalett 75 år (Finlands nationalbalett 1997)