Skip to content

Gé, Saxelin, Gé, Saxelin…

Nationalbalettens vändpunkter 2

Under de första decennierna vid Finska Operans balett gjordes merparten av koreografierna av balettmästare George Gé, som i stor utsträckning tillämpade det han lärt sig och memorerat i S:t Petersburg. På den tiden var upphovsrätt inte ännu aktuellt, utan det var vanligt att koreograferna till sina egna verk lånade sådant de sett annanstans. Tack vare Gé uppfördes i Finland redan på 1920-talet alla Tjajkovskijs baletter, Svansjön, Nötknäpparen och Prinsessan Törnrosa, som vanligen kom in på repertoaren i Västeuropa först från och med 1930-talet.

Balettlektionerna och repetitionerna hölls i den låga repetitionssalen fram till 1950-talet. Balettmästare George Gé undervisar dansare på 1920-talet.

Utöver ryska och franska klassiker satte Gé redan på 1920-talet också upp moderna verk ursprungligen uppförda av Ballet Russes samt helt nya koreografier till finländska tonsättares musik. Den första inhemska helaftonsbaletten var Den blå pärlan till Erkki Melartins musik och med Gés koreografi, som uruppfördes på Finska Operan 1931.

I slutet av 1920-talet fick baletten också de första dansarna som utbildats inom det egna sällskapet. 16-åriga Lucia Nifontova fick sitt genombrott med den kvinnliga huvudrollen i baletten Petrusjka. Andra av den tidens största stjärnor var bland annat Irja Aaltonen och Arvo Martikainen.

Svansjön återkom till repertoaren 1932. Balettens stjärnor och bakgrundskrafter samlade på en bild: Arvo Martikainen, Lucia Nifontova, balettchef Edvard Fazer, Irja Aaltonen och balettmästare George Gé.

Depressionen på 1930-talet orsakade ekonomiska svårigheter också för Operan. Man var tvungen att skära ner på artisternas löner, som ändå var låga, men även mer radikala planer fanns för att rädda Operan: man tänkte sluta med de populära men dyra operetterna, vilket skulle leda till att också dansarnas arbete minskade. Det i sin tur ledde till planen att lägga ner hela balettkompaniet. Men planerna ledde till så stor uppståndelse att beslutet om att sluta med operetter och baletten återtogs. I det skedet hade dock balettmästare Gé samt truppens viktigaste solister Lucia Nifontova och Arvo Martikainen redan fattat sitt beslut att flytta till baletten i Monte Carlo.

Saxelin blir balettmästare

Lucia Nifontova och Arvo Martikainen var balettens största stjärnor på 1930-talet. Efter sin återkomst från kontinenten dansade de huvudrollerna i Prinsessan Törnrosa.

Efter George Gés avgång behövde Operan en ny balettmästare att fortsätta hans arbete. De som kritiserat Gé hade redan på 1920-talet föreslagit Alexander Saxelin till posten. Han hade fått sin balettutbildning i S:t Petersburg och arbetat som dansare både där och på Finska Operan. I flera år hade Saxelin drivit en egen dansskola och han valdes nu till Gés efterträdare. En av hans starka sidor var just den pedagogiska kompetensen. Saxelin anställde nya dansare i sällskapet för att ersätta dem som begett sig till Monte Carlo och premiärdansös blev truppens egen adept Irja Koskinen.

Snart efter att Alexander Saxelin blivit balettmästare började trion som rest ut världen planera sin återkomst till Helsingfors. Lucia Nifontova och Arvo Martikainen hade gjort en framgångsrik karriär utomlands, men återvände till Finska Operan 1938, då de tröttnat på turnélivet i Centraleuropa. Även George Gé längtade tillbaka till balettmästarposten, men fick vänta på sin tur.

Efter vinterkriget på hösten 1940 åkte Alexander Saxelin ut på en nordisk turné med sina dansare Irja Koskinen och Robert Niko, och han ersattes av en bekant man från Kungliga baletten i Stockholm, George Gé. Under mellankrigsperioden fortsatte Gé arbeta som balettmästare i såväl Stockholm som Helsingfors medan kriget rasade i Centraleuropa. Saxelin återvände till sitt uppdrag under fortsättningskriget och satte upp sin första premiär under permission från tjänstgöringen som sjukvårdsman vid fronten.

Under Saxelins tid fick baletten även gästkoreografer och slutligen drog Saxelin själv sig helt tillbaka från koreografuppdragen. Den första utländska koreografen i slutet av 1940-talet var tyskfödde Julian Algo, som var balettmästare vid Kungliga baletten i Stockholm. Därtill debuterade bland andra Maggie Gripenberg, Irja Koskinen, Elsa Sylvestersson och svenska Birgit Cullberg som koreografer vid Finska Operans balett.

Alexander Saxelin var balettmästare på 1930–50-talen. Saxelin omgiven av dansare på Svansjöns premiär 1945.

Många unga dansare som utbildats vid baletten fick centrala roller under Alexander Saxelins period. Under kriget debuterade bland andra Margaretha von Bahr och Elsa Sylvestersson. Strax efter kriget hade finländska dansare fått visa sin skicklighet i andra nordiska länder, och på grund av undervärderingen i hemlandet svarade också många dansare på inbjudan att åka ut i världen. Alexander Saxelin blev tvungen att snabbt utbilda rentav tonåriga unga dansare till nya solister. I Svansjön sågs bara 19-åriga Hannele Keinänen som Odette/Odile och de några år yngre Doris Laine och Maj-Lis Rajala som småsvanar. Manliga dansare som fick centrala roller efter krigsåren var exempelvis Uno Onkinen och Klaus Salin.

Gé återkommer

Efter att Alexander Saxelin gått i pension 1954 var det svårt att hitta en ny balettmästare till kompaniet. Slutligen löstes situationen genom att en gammal bekant, balettruppens grundare George Gé, 1955 tog tyglarna igen som 62-åring. Det här var tänkt som en tillfällig lösning, men fortsatte i sju år. Gé införde först många egna verk på repertoaren som hade uppförts i bland annat Sverige, men under hans andra säsong syntes ett allt mångsidigare program med flera gästande koreografer.

På 1950-talet fick dansarna duschutrymmen, som Helmer Salmi och Heikki Värtsi testar här.

Från 1958 var balettens premiärdansös Elsa Sylvestersson biträdande balettmästare och hon fick en allt större roll som koreograf. En ny strömning inom dans var den neoklassiska stilen skapad av George Balanchine som nått världsrykte i New York. Även bland annat Sylvestersson tog intryck av denna riktning. Gé föreslogs pensionering som 69-åring 1962 och han avled kort efter att han gått i pension. Under Gés senare period hade sådana ung dansare som Seija Silfverberg, Leo Ahonen, Martti Valtonen, Seija Simonen, Fred Negendanck, Virpi Laristo och Saga Eriksson fått solistroller.

På 1950-talet blev koreografernas upphovsrätt ett aktuellt tema. Före krigen var det fortfarande typiskt att balettmästarna hämtade idéer till sina egna produktioner från verk de sett ute i världen och skapade mer eller mindre kopierade uppsättningar för sin egen trupp. Det var kutym världen över och som verkets koreograf uppgavs ibland balettmästaren, ibland den ursprungliga koreografins skapare. Läget blev dock ett allmänt samtalsämne i början av årtiondet, i och med att likheter upptäcktes mellan Elsa Sylvesterssons Carmen och Roland Petits koreografi med samma namn.

Under de första decennierna var dansarnas arbetsutrymmen i gamla Operahuset mycket anspråkslösa. Repetitionslokaler fanns i källaren och på vinden, där man kunde öva lyft bara under öppningen som gjorts i taket mitt i salen. Det fanns inga ordentliga omklädnings- och tvättrum, utan tre dansare fick dela på ett gemensamt tvättfat och en vattenkanna för att tvätta sig efter föreställningarna. 1950-talet medförde avsevärda förbättringar i dansarnas vardag när Operahusets tillbyggnad vid Bulevarden stod klar. Baletten fick en ny hög repetitionssal och sex duschrum med varmvatten ur kranarna byggdes för dansarna.

Text JUSSI ILTANEN
Bilder FINLANDS NATIONALOPERANS OCH -BALETTENS ARKIVET (bl. a. P. Poutiainen, Tenhovaara, Waldemar Baronin, Taisto Tuomi)

Litteratur
Laakkonen et. al. (red.): Se alkoi joutsenesta. Sata vuotta arkea ja unelmia Kansallisbaletissa (Karisto 2021)
Finlands nationalbalett 90 år (Finlands nationalbalett 2012)
Irma Vienola-Lindfors & Raoul af Hällström: Suomen Kansallisbaletti 1922–1972 (Fazer 1981)

Föreställningar och dansare 1921–1962

Se på Yle Arenan

Se på Elonet