”Jag hoppas att någon skotillverkare ska ta fram en balettsko som känns som en strumpa”
Skorna är dansarens viktigaste arbetsredskap. Tuukka Piitulainen, 1:a solistdansare vid Finlands nationalbalett, berättar om sitt förhållande till balettskor.
När jag var 5 år meddelade jag mina föräldrar att jag vill börja med balett. Ingen vet varifrån jag hade fått den idén, men min egen teori är att jag eventuellt fick min inspiration från barnprogrammet Pikku Kakkonen, där det presenterades olika hobbyer. Det fanns inte genast någon nybörjargrupp för pojkar, så först sattes jag i en akrobatigrupp i tre år. Jag började på Balettläroanstalten när jag var 8 år och fortsatte parallellt med redskapsgymnastik ända upp till tävlingsnivå.
Jag var ett rörligt och hyperaktivt barn, så jag måste få göra allt möjligt där man fick stoja på. Hela min vakna tid handlade, utöver skolan, om motion och jag hade velat fortsätta med alla mina hobbyer. I något skede var jag ändå tvungen att välja. Jag minns att som 12–14-åring gick mina dagar från sju på morgonen till nio på kvällen ut på först skola, sedan balett och därifrån skyndade jag mig direkt till redskapsgymnastiken. Det var ju inte riktigt klokt. Dessutom spelade jag violin på Konservatoriet. Violinen slutade jag med som 15-åring och det var visst sista delen av grundexamen som blev ogjord.
För mig innebär balettskorna att jag tar dem på mig när jag gör balett, inget mer än det. Stövlar och andra skor är däremot en verklig utmaning för mig. Det är jobbigt att få dem att bli bekväma, för jag har ovanligt stora vadmuskler, så skodonen måste anpassas rätt mycket i samarbete med vår skomakare. De tänjs ut, gamla sprättas upp och det läggs till material på olika ställen.
Jag tycker om att dansa barfota, för det ger ett rörelsematerial som känns bra och på sommaren tar jag alltid gärna av mig skorna. Också när jag dansar balett är mitt mål att få en bra golvkontakt. Jag hoppas att någon skotillverkare någon gång ska ta fram en balettsko som känns som en strumpa.
Tåskor har jag aldrig provat och vill inte heller prova, kvinnliga dansare har alla mina sympatier. Det närmaste jag kommit till den typen av skodon är nog skorna som används vid klättring och som klämmer ihop tårna ordentligt. När man skaffar nya klätterskor, kan man till en början ha dem på sig bara i fem minuter och sedan måste de tas av, så mycket klämmer de. Jag vet inte om de kan jämföras med balettens tåskor, men de gör i varje fall tillräckligt ont. Det känns ofattbart att man därtill borde gå upp på tå och se bra ut.
När jag dansar balett med en kvinnlig partner fokuserar jag på att utföra allt så bra som möjligt ur hennes synvinkel. Jag försöker hjälpa och stötta henne utan att koncentrera mig för mycket på min egen prestation. Jag gör mina egna uppgifter klara för mig redan under repetitionsprocessen så att ballerinan känner sig trygg och bra. Vid dans med tåskor uppstår det verkligt lite friktion, och min uppgift är att bland annat stödja dansösens balans och ge henne lämplig fart för piruetterna. När en kvinnlig dansare för sin del dansar i mjuka skor, är det partners uppgift att styra hennes rörelser på olika sätt. Jag är så pass lång att jag inte har några svårigheter med att ballerinan skulle vara längre än jag när hon stiger upp på tå. Om det går så, måste mannen bara anpassa sig, till exempel gå upp på halvtå så att pararbetet inte lider.
För mig är Finlands nationalbalett en hemtrevlig och naturlig arbetsplats, jag har ju varit här sedan barnsben. Vi kommer att ha en verkligt fin repertoar under jubileumsåret och jag är stolt över att få uppträda som en i truppen just nu.
Text HEIDI ALMI
Bilder JONAS LUNDQVIST
