Gå till innehållet

Benjamin Brittens Billy Budd ses första gången på Nationaloperan våren 2022. Chefsdirigent Hannu Lintu delar sina tankar om detta 1900-talets mästerverk.

Brittens operor skildrar ofta missförstådda eller utsatta individer. I berättelsen ingår vanligen också ett moraliskt problem. Vad anser du att Billy Budd handlar om?

Billy Budds ena huvudtema är just motsättningen mellan lag och moral.

När systemet en gång bygger på lagen, kan då bestraffningen av någon som befunnits skyldig ändå vara moraliskt fel? Britten och hans librettister anser att det är möjligt.

Herman Melvilles roman Billy Budd utspelar sig på 1790-talet, en period när franska revolutionen formade samhället och medborgarnas inställning till lagen. Men i operan tycks engelsmännen, som klamrar sig fast vid monarkin, fortfarande förfasa sig över och rentav förakta fransmännens nya samhälleliga påhitt.

Trots att Claggart är alltigenom ond och falsk, är kapten Vere, som är försjunken i sina böcker och slänger ur sig plattityder, likaså skyldig till det inträffade: han skulle ha kunnat förhindra tragedin. I rättegången mot Billy agerar Vere såväl vittne, åklagare, domare som bödel. Det borde inte vara möjligt i ett modernt samhälle. Dessutom innebär kriget och den militära disciplinen ytterligare problem för åskådare som funderar på de olika moralplanen i Billy Budd.

Sedan handlar ju verket på ett allmänt plan om människans tråkiga tendens att hata det vackra och det goda. Claggart ser dessa egenskaper hos Billy vid första anblicken, och krossar honom just på grund av dem.

”En av världens vackraste berättelser”, har Thomas Mann sagt om Herman Melvilles roman Billy Budd, Sailor, som operans libretto baserar sig på. Vad tror du han avsåg?

Operans andra huvudtema är homosexualitet och dess olika inverkan på rollfigurernas beteende. Och det är ett tema som ju inte alls var främmande för Thomas Mann. Mann skulle kanske själv ha agerat på samma sätt som kapten Vere, men jag tror att han också personligen kände samma ånger som gamla Vere.

Herman Melvilles (1819–1891) roman Billy Budd, Sailor utkom postumt först 1924. Anledningen till att den inte publicerades tidigare kan ha varit att författarens sexuella inriktning hade varit föremål för spekulationer redan efter vissa teman i hans tidigare roman Moby Dick, och han ville inte komma ut med mer material om samma tema.

Benjamin Britten (1913–1976) levde i ett lagstridigt men fullständigt offentligt förhållande med tenoren Peter Pears, den första som uppförde rollen som kapten Vere. I Melvilles berättelse såg Britten säkert en symbol för det lidande han själv och många andra måste utstå i att dölja sin homosexualitet för samhällets ögon. Också den andra librettisten, den Nobelprisbelönte författaren E. M. Forster, var en av dem.

Det här mångbottnade historiska nätverket av hemlighetsmakeri och döljande blir till en gåtfull opera, där det är omöjligt att säga exakt vem som är vad. Verkets regissör måste träffa vissa val. Karaktärerna tycks säga något helt annat än vad de menar. Deras repliker handlar oftast om politik eller väder, men under ytan kokar en inre storm. Den stormen uttrycks av orkestern och kören. Verket innehåller två upptakter till något sceniskt aktivt. Men ingenting händer: sjöslaget i andra akten försvinner i dimman och det gryende myteriet i slutet stoppas. De här är symboliska gester av verkets skapare.

Billy Budds ena huvudtema är motsättningen mellan lag och moral. När systemet en gång bygger på lagen, kan då bestraffningen av någon som befunnits skyldig ändå vara moraliskt fel? Britten och hans librettister anser att det är möjligt.”

Vilken typ av operakompositör är Benjamin Britten?

Britten föddes vid en tidpunkt när de nya principerna för 1900-talets musik uppstod. Mot den bakgrunden är det intressant att han aldrig blev en modernist. Brittens operor är harmoniskt väldigt tillgängliga och mer idiomatiska för den mänskliga rösten än de flesta av operorna skrivna under seklets senare halva. I den bemärkelsen är Britten alltså en typisk adept av den brittiska sångtraditionen.

Han är en tonal kompositör som kryddar sin musik med dissonans när det behövs för dramatiken. Han komponerar i en lång vokal linje, som ändå inte alltid riktigt öppnar sig till den elegans som är typisk för romantisk opera. Trots det känns det efter föreställningen att vi har fått njuta av fina melodier. De enorma körscenerna har teman som omedelbart sätter sitt spår i minnet.

I Billy Budd finns det bara tenor-, baryton- och basroller samt pojksopraner. Vad innebär det med tanke på musiken?

Opera som konstform baserar sig på kontraster mellan röstlägen och att avstå från det är en djärv och riskabel lösning. I Billy Budd blir det orkesterns uppgift att producera de högre tonerna. Diskantinstrumenten, som violin, flöjt och trumpet, är särskilt viktiga, eftersom de ger klangen den klarhet som sångrösterna inte producerar.

Det är givetvis logiskt att det inte finns kvinnoroller i Billy Budd. Berättelsen är som den är. Men den här konstellationen bryter ändå mot allt det som opera vanligtvis representerar. Till exempel Wagner eller Verdi skulle säkert ha pressat in en sopran även i den här handlingen.

I Billy Budd blir man uppmärksam på hur många olika klangvarianter och klangfärger mansrösterna uppvisar. När man lyssnar på dem glömmer man att någon är tenor, baryton eller bas. Och börjar i ännu större utsträckning märka färgen hos en enskild sångares röst.

Billy Budd är en gåtfull opera, där det är omöjligt att säga exakt vem som är vad. Karaktärerna tycks säga något helt annat än vad de menar.”

Britten är en välbekant tonsättare för många körsångare och han har skrivit flera vokalverk. Vilken är körens roll i Billy Budd?

Det finns väldigt effektfulla körscener i Billy Budd, jag tycker de är bland de finaste sedan Den flygande holländaren. Kören är liksom verkets funktionella centrum. Man kan förnimma dess närvaro till och med när den inte är på scenen. Kören är en grupp med ett samvete, tankar och en kollektiv vilja – och därför förtrycks den.

Britten komponerar rätlinjigt men uttrycksfullt för kören. Liksom operamusiken är hans körmusik lättillgänglig och det är kanske därför vanligt att även amatörkörer framför hans verk. Britten använder ofta kören enstämmigt, nästan i en sibeliansk stil. Det ger budskapet mer kraft.

Några av Brittens operor,  som Billy Budd och Peter Grimes, utspelar sig i en marin miljö. Hörs havet i musiken?

Havet är förmodligen ett av de mest skildrade naturelementen i den västerländska musikhistorien. Det ger enorma möjligheter till sådana element som även en tonsättare i början av karriären enkelt kan producera. Det är alltså inget under att det vimlar av havsrelaterade verk. Men det är ofta farligt och blir lätt trivialt att beskriva havet i musik och det är bara få som har lyckats göra det trovärdigt, exempelvis Debussy och Wagner.

Britten gör sig inte skyldig till de värsta havsstereotypierna, och trots ämnet saknar verket de mest traditionella sätten att skildra havet och fenomen kring det. Det som däremot är närvarande i Billy Budds musik, i stället för en ytlig beskrivning av havet, är det stora fartygets ständiga gungande. Det gör att det samtidigt uppstår en ofrånkomlig rörelse som är nödvändig för dramats interna förlopp.

Intervju PETRA RÖNKÄ
Bilder TUOMO MANNINEN
Bild av Hannu Lintu VEIKKO KÄHKÖNEN