En människa från drömmens värld
Ryttaren var den första operan för både kompositören Aulis Sallinen och författaren Paavo Haavikko. För konstfältet i Finland innebar den en nyhet med långtgående konsekvenser. Den arkaiskt kraftfulla operan talade till publiken på många plan och den mottogs som ett nationellt betydande verk, med referenser till Finlands självständighetskamp och aktuell politik. Ryttaren är dock framför allt en tidlös berättelse om makt och frihet. Kan ett rättvist samhälle uppstå på ruinerna av förtryck och exploatering?
För 50 år sedan hände det stora saker på kulturfältet i Finland. Sommaren 1975 uruppfördes Aulis Sallinens (f. 1935) Ryttaren på Nyslotts operafestival och hösten samma år såg Joonas Kokkonens De sista frestelserna dagens ljus på Nationaloperan. Tillsammans med Sallinens Det röda strecket, som hade premiär tre år senare, lyfte dessa verk i ett slag opera till en av de stora konstformerna i Finland.
Varför blev dessa operor en vattendelare? Det hade ju komponerats opera i Finland sedan Sibelius och Melartins dagar, och Leevi Madetojas Österbottningar (1924) hade borrat sig in i finländarnas hjärtan. Men det hade gått långsamt för operakomponeringen att slå rot i Finland. Detta förändrades när Sallinens och Kokkonens operor blev så oerhört populära, inte bara på hemmaplan utan även internationellt.
Det fanns många anledningar till denna popularitet. Dessa operor var en egenartad kombination av modernt och traditionellt, tidlöst och samhälleligt. En gynnsam grogrund hade skapats när Nyslotts operafestival återupplivades efter ett uppehåll 1967 och ett antal betydande sångare hade trätt fram, bland andra basen Martti Talvela (1935–1989), som var chef för Operafestivalen på 1970-talet, och sopranen Taru Valjakka (f. 1938), som uruppförde rollen som Anna i Ryttaren. Basen Matti Salminen (f. 1945), som sjöng Ryttarens titelroll, hade just slagit igenom på internationella scener.
Mikko Heiniö säger i sin bok Karvalakki kansakunnan kaapin päällä (”Pälsmössan på nationens skåp”, 1999) att Ryttaren, De sista frestelserna och Det röda strecket omedelbart upphöjdes till nationella monument. En motreaktion lät inte heller vänta på sig: tonsättare ur den yngre generationen hånade dem som primitiva ”pälsmösseoperor”. Alla tre operorna utspelar sig visserligen i en anspråkslöst folklig värld, men det som gjorde dem till finsknationella klenoder var mottagandet snarare än innehållet.
Mitt under det kalla kriget fanns det en stor efterfrågan på inhemska konstverk som stärkte den nationella självkänslan. Enligt Mikko Heiniö omtalades Sallinens operor uttryckligen som exporttillgångar som skulle sätta Finland på världskartan. Statusen som identitetssymboler – för att inte tala om epitetet ”pälsmösseopera” som irriterade Sallinen – har på ett ogrundat vis placerat operorna som en fortsättning på en nationalromantisk tradition.
Ett trotsigt team
Ryttaren var ett innovativt och till och med provokativt operaprojekt. Valet av ett historiskt ämne förklarades av Olofsborgs 500-årsjubileum, till vilket Nyslotts operafestival sökte ett nytt verk. Endast två tonsättare bjöds in till en komponeringstävling: Aulis Sallinen, som nyligen hade framträtt som symfonisk tonsättare, och Bengt Johansson. Operafestivalen hade tidigare arrangerat en tävling för att hitta ett lämpligt tema för librettot.
Sallinen accepterade emellertid inget av de utvalda ämnena, vilket fick kommittén att höja på ögonbrynen. I stället beställde han ett libretto av poeten och dramatikern Paavo Haavikko (1931–2008), som blev väldigt inspirerad av utmaningen. Både Haavikko och Sallinen var operanoviser och ännu inte alls särskilt välkända. Utan operafestivalens inbjudan hade Sallinen kanske inte blivit operakompositör överhuvudtaget. En sådan utomståendes blick inverkade helt klart positivt på Ryttaren, och operan blev i själva verket ett genombrott för både Sallinen och Haavikko.
”Utan operafestivalens inbjudan hade Sallinen kanske inte blivit operakompositör överhuvudtaget. ”
Aulis Sallinen bjöd därtill in Kalle Holmberg, känd som en samhällsaktiv regissör, till projektet. Sallinen och Holmberg var överens om att i en storslagen modern opera måste alla delområden fungera självständigt och därmed komplettera varandra. Det teatrala i Ryttaren kom bland annat till uttryck i att tal och skrik flätades in i partituret.
Sallinen kände instinktivt att Haavikkos täta och gåtfulla uttryck, fyllt av symboler, skulle passa operan. Men medlemmarna i operafestivalens kommitté blev förskräckta över librettot. En del tyckte att det rentav var abnormt och hela projektet var nära att gå i stöpet. Sallinen försvarade dock orubbligt sitt val av librettist.
Symfoni och teater
Paavo Haavikkos libretto spelade en stor roll för Ryttarens framgång, även om den poetiska texten, som saknade motstycke i den finska operavärlden, också ansågs svårförståelig. Många tidigare finländska operor hade snubblat just på klumpiga libretton. Aulis Sallinen ansåg att en bra opera behövde en text med ett starkt poetiskt språk som i stället för realism kännetecknades av en mångtydighet som stöttade musiken.
En annan aspekt som hade bromsat operamusikens utveckling i Finland var den symfoniska musikens centrala ställning. Nu kombinerade Sallinen orkestermusikens tradition med teatralitet till ett tilltalande operauttryck. Ryttaren uppfattades som symfonisk på grund av sin musikaliska stabilitet. Den kraftfulla kombinationen av sång och orkestrering fick vissa att också kalla Ryttaren för en vokalsymfoni. Det intensiva orkesterpartiet kokade av outtalade känslor och drömbilder. Sallinen talade om Ryttaren som en symfonisk fresk, där text och musik samspelar och stärker varandra.
”Paavo Haavikkos libretto spelade en stor roll för Ryttarens framgång.”
Tonspråket var ovanligt komplext med 1970-talets mått mätt, med allt från slagverksfyllda moderna partier och användning av inspelning till Pucciniliknande vokalism. För vissa var Ryttarens musik ett förvirrande lapptäcke; pluralismen, som sedermera har blivit norm snarare än undantag för kompositörer, var vid den här tiden fortfarande något nytt i Finland. En av de långtgående konsekvenserna av Ryttaren var att den blev ett exempel på en lyckad stilistisk syntes.
I sitt libretto gjorde Paavo Haavikko de enskilda akterna till tämligen självständiga helheter som binds samman av symboler: profetia, skog, häst, dröm. Dessa utgjorde i sin tur en fruktbar grund för musikens centrala teman. De viktigaste är spådomsmotivet som introduceras i första akten spelat med klockor, och ödesmotivet som är bindeämne i tredje akten och härrör från den folkliga vaggvisan ”Aa aa allin lasta”. Vaggvisemelodin är förknippad med drömsymbolik, medan klockorna utöver ortodoxa påskklockor associeras med väckarklockor. Båda motiven förebådar undergång.
Sallinen utvecklade ett mästerligt grepp om komponerandet för den mänskliga rösten i sin debutopera. Under kompositionsprocessen skrev han sångcykeln Neljä laulua unesta (”Fyra drömsånger”) för Taru Valjakka. Av dessa sånger ingår tre i avgörande scener i operan: Annas och den namnlösa kvinnans sånger i rättegångsscenen och Annas vaggvisa i slutet av operan. De blir förtätad energi som sammanför och utvecklar operans tematik.
Opera om maktutövning
Ryttarens historiska ramverk är Olofsborg, byggd i slutet av 1400-talet, och dess läge i en orolig gränsregion där svenskarna och novgoroderna ständigt drabbade samman. I operan är Olofsborg dock inte en ståtlig fästning, utan ett fängelse och en rättegångsplats. Novgorodrepubliken var en av det ryska imperiets historiska föregångare och hade sin huvudstad cirka 200 km söder om nuvarande S:t Petersburg. Till följd av stridigheterna fördes människor från trakten kring Olofsborg som slavar till Novgorod, och Sveriges kung försökte befästa ordningen i området. Liistonsaari herrgård, som förekommer i Ryttaren, beboddes faktiskt av en länsman och krigshärar var förlagda där.
Uruppförandets regissör Kalle Holmberg såg Ryttaren som ett revolutionsdrama som sammanfattade historien om Finlands självständighetskamp. Operan innehöll aktuella politiska referenser till det kalla krigets värld och omvalet av president Kekkonen. Det som dock var viktigare för Aulis Sallinen var den tragiska kärleken mellan Anna och Antti. Paavo Haavikko för sin del betonade verkets många tidsplan. Ryttarens historicitet är metaforisk snarare än konkret. Den kan tolkas på ett tidlöst, drömlikt plan såväl som på ett samhällsfilosofiskt plan.
”Operan innehöll aktuella politiska referenser till det kalla krigets värld och president Kekkonen. Det som dock var viktigare för Aulis Sallinen var den tragiska kärleken mellan Anna och Antti.”
Haavikko har sagt att Ryttaren är ett ”tema med variationer” om förhållandet mellan man och kvinna. På ett djupare plan handlar operan enligt honom om maktstrukturer. Det här är en sida som Haavikko ansåg att samtiden inte riktigt uppfattade, men för en nutida publik framstår Ryttaren tydligt som en berättelse om maktutövning.
Personerna är skarpt uppdelade i herrar och slavar, i en grym överhet och ett underkuvat folk. I den sista akten byggs en skogsstat i Sämingeskogen, som baseras på en slags anarkistisk samhällsutopi. Men girighet och utsugning börjar snart undergräva gemenskapen. Människor som är vana vid förtryck och våld har ingen modell för vad verklig jämlikhet är.
I Ryttarens värld florerar fysiskt och sexuellt våld. Män ser kvinnor som objekt att ägas, lånas och delas. Köpmannen och Domaren pressar underordnade till sex, och den namnlösa kvinnan som hamnar inför rätta får betala ett högt pris för sin oönskade graviditet. I skogssamhället har sexuella övergrepp normaliserats i frihetens namn. Men vem ställer villkoren för friheten och vem får ge avkall på sin frihet för utopins skull?
Fångade i profetiornas nät
Paavo Haavikkos verk präglas av en dyster determinism: människan kan inte påverka sitt öde. En röd tråd i Ryttaren utgörs av ett nät av profetior där människorna sitter fast. Också drömmen, den mest mångtydiga av Haavikkos återkommande symboler, är ett slags nät av illusioner där människan sprattlar. Människolivet är som en dröm och ögonen öppnas först i dödsögonblicket. ”När dörren till sömnen inte går att öppna, måste man skjuta bort låset”, säger Ryttaren i sin sista stund.
Men drömmar är även ett skydd mot livets ondska, en slags livmoderlikt tillstånd som människan vill invagga sig i. Anna blir en mor för sin brutna man: ”Jag ska begrava dig i mig igen.” Antti är en finsk Tristan, en riddare dömd till undergång som längtar efter döden. Är Anna då Isolde, och upplever hon befrielse och upplysning i slutet? Parets djupa passion är inte tillräcklig för att bära dem genom de traumatiska upplevelserna.
Enligt filosofin i Haavikkos verk kännetecknas män av att de är i rörelser och kvinnorna av att de är stillastående. Männens aktörskap är dock motsägelsefullt: de är ödets fångar och söker döden, medan kvinnorna försöker upprätthålla livet. Anna och den namnlösa kvinnan försöker förhandla sig till rättvisa. Eftersom männens upplevelsevärld i operan präglas av att de utsätts för ödets nycker, förnekar de sitt moraliska ansvar. Antti går till anfall, fastän han vet att det kommer att leda till döden: ”Någon vill det. Alltså händer det.” Det är oklart vem som bär ansvaret för graviditeten som lett till att Kvinnan står åtalad: Antti, Domaren eller Rusthållaren? Sådana rättegångar är fortfarande verklighet i länder där abort är extremt kriminaliserat.
Det kan vara mer fruktbart att betrakta de arketypiska, starkt kontrasterade könsrollerna i Ryttaren som universella symboler för dödens och livets krafter. Sammanvävningen av dessa element skapar operans djupaste budskap.
Krigets spår
Ryttaren är en militär titel och Antti är en före detta soldat – överlevare eller desertör, det framgår inte. Anna, som försöker återuppliva sin vacklande man, säger i slutet av operan: ”Så blir ord till krig, och kriget blir sant.” Inför rätten beskriver Anna passionerat förlusten av sin man. I passagen parafraserar Haavikko den välkända finska folkdikten Om min vän komme vandrande: ”Gav jag honom genast munnen, bar han än vargblod på läpparna / Höll jag tag i ärmen, om hans hand var kvar i kriget.”
Ryttaren kan tolkas som en skildring av krigstrauma: mannen som återvänt från kriget har förändrats, vänt sig bort från livet. Med sin häst har ryttaren förlorat sin identitet. Hos Haavikko är hästen vanligen en sexuellt laddad symbol, men i Ryttaren blir den en förmedlande figur mellan de döda och de levande.
”Ryttaren kan tolkas som en skildring av krigstrauma.”
Drömmen är också en metafor för förlust, och de ständiga hänvisningarna till sammanblandningen av levande och döda illustrerar ett traumatiserat sinne. Förutom Antti är Matti Puikkanen en annan chockskadad man. Han är en familjemördare och en narr som uttalar visdomar och frågar vem som får makten om alla får den.
I profetiornas ofrånkomliga värld hemsöker de döda de levande, och de levande anar sin annalkande död. Dröm och verklighet flätas samman i björnritualen och rättegångsscenen. Jarmo Anttila påpekar i sin doktorsavhandling Aulis Sallisen Ratsumies ja Punainen viiva – Oopperaa, musiikkiteatteria ja kulttuuriradikalismia (”Aulis Sallinens Ryttaren och Det röda strecket – Opera, musikteater och kulturradikalism”, 2002) att den profetiska björnen inte är en verklig ortodox påsktradition, utan att Haavikko i den kombinerade björnfest och fruktbarhetsriter till en effektiv metafor.
Utklädd till björn förutspår Antti Köpmannens död, och Köpmannen i sin tur uttalar i sina sista ord en profetia som Antti börjar uppfylla: han ska bli kung över en rörlig skog – den fria skogsstaten. Rebellernas attackplan, att kamouflera sig med trädgrenar, hänvisar till det allmänt kända temat om en rörlig skog, vars mest kända version förekommer i Shakespeares Macbeth.
Hymnen framförd av en manskör som ljuder i början av operan är inte ett egentligt musikaliskt lån, utan Sallinen kombinerade drag från ortodox kyrkosång med en text som slumpmässigt konstruerats av stavelser från ryska ord. På så sätt illustrerar kören staden Novgorod, känd för sin kyrkosång, samtidigt som den förvandlas till en yrande, drömlik röst.
Text Auli Särkiö-Pitkänen
Författaren är poet och fri musikskribent.
Bilder Kari Hakli
