En klassiker är ett verk som allmänt anses vara lysande. Det känns aktuellt och lätt att relatera till oavsett var och när det uppförs. Operaklassikerna behandlar teman om mänsklighetens stora frågor: livet, döden, kärlek, svek, det goda och det onda. De största mästerverken har också gett inspiration till senare operor.
På Operan uppförs varje säsong klassiska verk och nytolkningar av dem.
Italienska Giacomo Puccini (1858–1924) hör till världens mest berömda operakompositörer. Han har skapat stora klassiker inom operalitteraturen, som La Bohème, Tosca, Madama Butterfly och Turandot. Puccinis mästerliga operor inspirerar musiker om och om igen. Också publiken älskar dem. De flesta av världens operahus uppför alltid Puccinis verk för fulla salonger.
La Bohème handlar om unga konstnärers liv i Paris. De fryser, de svälter och är rysligt fattiga. Poeten Rodolfo träffar strax före jul Mimì, som är dödssjuk. Kärleken blossar upp, men till slut vinner döden kampen.
I många klassiska operor är det döden som innebär bekymmer och intrigerande, medan det i La Bohème är fattigdom och sjukdom som är grunden till tragedin. Berättelsen innehåller givetvis även svartsjuka, separationer och kärlekskval – perfekta ingredienser för melodier som träffar rakt i hjärtat.
Operan bygger på Henri Murgers roman Scènes de la vie de Bohème och pjäsen La vie de Bohème som gjortsav den. Utgående från dem skrev Giuseppe Giacosa och Luigi Illica librettot, det vill säga operans texter. Librettistparet hade fördelat arbetet så att Illica skrev prosaskisser och Giacosa rimmade texten till en sångbar form.
Puccini komponerade La Bohème 1895. Han hade ofta svårt att hitta lämpliga ämnen och därför blev hans produktion relativt liten. För La Bohème hittade tonsättaren dock temat enkelt. Puccini ville att verket skulle ha ”så mycket sång, så mycket melodi som möjligt”. Operan hade premiär i Turin 1 februari 1896.
Med sin rättframma beskrivning av känslor blev La Bohème en succé världen över. Även på Nationaloperan har den varit en stor publikfavorit ända sedan det första uppförandet 1918. Totalt har operan framförts här över 300 gånger.
Hela La Bohème är oerhört skickligt komponerad. De vackra melodierna avlöser varandra och beskriver välbekanta känslor på ett sätt som vi alla kan relatera till. Den tilltalande musiken framskrider logiskt med händelserna. Svartsjuka, förälskelse, nöjen och svält kan höras i orkesterns och sångarnas toner.
Många operaklassiker har särskilt berömda arior eller duetter som lånas till bland annat filmer och reklamer. La Bohème har dock ingen enskild berömd scen. Operans bäst kända sång är Rodolfos aria Che gelida manina, som ändå inte fastnar på samma sätt som exempelvis Nessun dorma från Puccinis opera Turandot.
Eftersom La Bohème inte innehåller blodtörstig dramatik eller något enskilt örhänge, ansågs operan till en början vara tråkig. Recensionerna efter premiären tyckte rentav att Puccini hade underträffat sig själv. Kritiken av premiären i tidningen La Stampa har gått till historien. Det är nämligen sällan en recensent lyckas förutspå ett verks framgång så fel: ”La Bohème, som inte gör större intryck på åskådaren, kommer inte att lämna något betydande spår i vår operas historia.”
Men hur gick det sen: publiken tog de unga bohemerna till sig och återkommer till Rodolfos och Mimìs kärlekshistoria gång efter annan.