En revolution inom balettmusiken
Igor Stravinsky (1882–1971) skakade om balettvärlden på 1910-talet när han komponerade ny slags stark balettmusik. Två centrala verk skapade för truppen Ballets Russes, Petrusjka och Våroffer, vände ett nytt blad i baletthistorien med sin musik, koreografi och visualitet.
Impressario Sergej Djagilev arrangerade från och med 1909 föreställningar med Ballets russes i Paris som väckte entusiasm utan like. Han lyckades engagera tidens bästa bildkonstnärer, dansare och kompositörer. Särskilt betydelsefullt var samarbetet med Igor Stravinskij. Djagilev gav honom i uppdrag att skriva musiken till Eldfågeln (1910), Petrusjka (1911) och Våroffer (1913).
En av Stravinskijs viktigaste musikaliska innovationer var användningen av rytm som ett självständigt musikaliskt uttrycksmedel. De rytmiska elementens genomslag säkerställdes av enastående färgstark och effektiv orkestrering. I Petrusjka, och särskilt i Våroffer, tog Stravinskij symfoniorkesterns möjligheter till det yttersta.
Bild: George Grantham Bain Collection, Wikimedia Commons
Stravinskij fick sin första vision av Våroffer redan när han komponerade Eldfågeln. Han skulle egentligen ha börjat komponera Våroffer efter Eldfågeln, men han blev inspirerad att skriva ett konsertstycke för piano och orkester istället. I anslutning till det hade han en scenisk bild av en marionett som retade orkestern. Stravinskij spelade stycket för Djagilev, som genast ivrigt utbrast: ”Det är ju en balett!” Och så började Petrusjka ta form som ett verk för scenen.
Jämfört med Eldfågeln är Petrusjka musikaliskt radikal, även om utgångspunkten är väldigt traditionella tonföljder. Några av dem är lånade direkt från folkmusiken, medan det centrala positivtemat är en fransk sång som Stravinskij hörde framföras av en gatumusikant. Även rytmiskt är Petrusjka något nytt med sina skiftande rytmer. Det orsakade svårigheter för dansarna, men varken koreografen Michail Fokin eller dansarna kunde ana att det skulle komma något mycket mer utmanande om bara två år.
Bild: Nikolai Bezobrazov, Wikimedia Commons
Våroffer fick sin början från Stravinskijs vision om en hednisk rit där kloka gamlingar sitter i en cirkel och betraktar en ung flicka som dansar sig till döds. Den oerhört komplicerade musiken var krävande för både publiken och musikerna, som avbröt repetitionerna många gånger för att de trodde att de konstiga noterna var skrivfel. Stravinskij revolutionerade allt, harmonin, rytmen och orkestreringen. Hela orkestern är ställvis som ett enda stort slaginstrument, medan den ibland har så många olika överlappande rytmer och klanger att lyssnaren inte kan uppfatta alla.
Uruppförandet, med koreografi av Vaslav Nijinskij, blev en omsusad skandal där musiken överröstades av publikens rop. Sedermera har Våroffer etablerat sin plats både i konsertsalar och på balettscener som ett av 1900-talets mest fascinerande verk.
Text JUHANI KOIVISTO
Artikelns huvudbild ROOSA OKSAHARJU
Stravinskij-kvällen på Nationalbaletten 19.4–18.5.2024.
