Hur kom det sig att du började dansa vid Nationalbaletten?

Jag har aldrig beslutat att bli dansare när jag blir stor. I tioårsåldern började jag ta danslektioner så där nästan av misstag. Jag växte upp i en liten by i Leppävirta och inspirerad av en modeuppvisning under de årliga Leppävirtadagarna arrangerade jag en egen show på vår bakgård tillsammans med några flickor som jag bodde granne med. Vi började ta timmar i jazzdans för att bättra på vår modeshow följande sommar.

Efter att ha dansat ett år började jag få mersmak. Jag kollade upp närmaste dansskola i telefonkatalogen; den var i Kuopio. Jag hoppade på en buss och gick till dansskolans mottagning för att fråga vilka timmar jag kunde gå på. Receptionisten föreslog balett. Jag frågade hur man skall vara klädd och så åkte jag hem och berättade att jag börjar ta balettlektioner. Det följande året gick jag på balettimmar 3-4 gånger i veckan. Under sommaren vid en danskurs arrangerad av Kuopio dansfestival lade dåvarande rektor vid Nationaloperans balettskola märke till mig och önskade mig välkommen till Helsingfors. Ett par år senare då jag var femton år gammal flyttade jag hit och inledde studierna. Jag kan ju alltid åka hem tillbaka om det inte känns bra, tänkte jag. Här är jag nu 23 år senare.

Vad gör du varje dag på jobbet?

Huvudsakligen förbereder jag mig för kommande föreställningar. Samtidigt som vi gör justeringar i sista stund inför kvällens föreställning, funderar vi också på kommande verk som ges om några dagar eller veckor. Under en dag repeterar vi två eller tre verk och ofta har vi också vid sidan av dem betydligt fler verk under arbete.

Vad slags egenskaper kräver dansarens arbete?

I det här arbetet blir dansandet en oskiljbar del av den egna identiteten. Då det viktigaste arbetsredskapet är den egna kroppen, är det viktigt att vara väl medveten om dess gränser. Vid repetitionerna måste man kunna uppskatta, om det just den dagen lönar sig att ta i lite hårdare eller att lätta på trycket för att sedan i kommande föreställningar kunna ge allt. Dansarens yrke kräver även ren sisu och ihärdighet så att man orkar slipa danstekniken dag efter dag från ett decennium till ett annat.

På scenen måste man våga ta i. Man måste ha så mycket respekt för publiken, att man varje gång ställer upp inför den och är närvarande på riktigt.

Vad är det bästa i ditt arbete?

Att glida in i olika världar och roller. I det civila är jag snarare timid och mera avvaktande än scenartisten Antti; på scenen känner jag inga gränser. Där gör jag i princip precis allt som krävs.

Till det bästa i arbetet hör även scenens magi, att uppleva den i samma stund tillsammans med tittarna och kollegerna. Jag får överträffa mig själv, övervinna mina rädslor och njuta av en väldig adrenalinkick. Trots att jag redan uppträtt i många år, känns det fortfarande som om teaterns magi och respekten för scenen bara tilltar.

Fastän jag aldrig egentligen fattade beslut att bli dansare, så har arbetet på teatern alltid känts naturligt. Som barn lär jag ha varit gladlynt och sorglös; detta samma uppnår jag i bästa fall under en god dag på jobbet.

Vad är mest utmanande i ditt arbete?

I dansarens arbete ingår alltid en viss känsla av otillräcklighet som man måste lära sig att leva med. Balettens värld är hård och ytterst disciplinerad. Tekniskt sett är detta en förbannat svår bransch där man alltid strävar efter perfektion. Detaljerna slipas i all oändlighet och feedbacken handlar oftast bara om de fel som begåtts. Vad tekniken beträffar blir detta aldrig lättare trots tilltagande erfarenhet. Snarare tvärtom. Lyckligtvis lär man sig med åren att balansera mellan strävan efter perfektion och sin egen otillräcklighet, för att slutligen acceptera sig själv och sin egen förmåga då föreställningen står för dörren.

Det är även fysiskt utmanande att få sin egen kropp att fungera i takt med en konstinstitution. Vid kvällens föreställning ger man sitt yttersta och följande dag får man samla sig och börja från början igen.

”Fastän jag aldrig egentligen fattade beslut att bli dansare, så har arbetet på teatern alltid känts naturligt.”

Hur känns det om man gör ett misstag i en föreställning?

Ingen vill göra bort sig på scenen. Ingen. Trots det kan ett hopp misslyckas, man kan tappa räkningen, falla eller glömma vad som följer näst. I värsta fall sker allt detta och lite till. Det är genant att göra bort sig, speciellt för en själv. Efter en sådan föreställning vill man helst smyga iväg hem oförmärkt och man känner sig rätt övertygad, om att man aldrig mera vill göra detta arbete.

Känslan av obehag fortsätter sällan följande dag. På morgonen har man andra arbetsuppgifter framför sig och nya föreställningar som närmar sig. Då man koncentrerar sig på dem, glömmer man bort den föregående kvällen och dess fadäser.

Vad slags verk vill du allra helst dansa?

Sådana där jag får vara länge på scenen och leva mig in i narrativet och inte titt och tätt gå ut i kulisserna för att vänta och dricka vatten som den civile Antti. Jag tycker om att engagera mig mentalt och hållas kvar i rollen länge. Sådana roller hade jag i början av min karriär i Glen Tetleys Pierrot Lunaire, samt senare i Jorma Uotinens Ballet Pathétique och Natália Horečnás Utopia of Another Continent.

Hur lever du dig in i en ny rollgestalt?

Jag tänker naturligtvis på den nya gestalten under hela repetitionsperioden, men även kostym, mask och frisyr har en stor betydelse. Ofta är det så att jag först vid scenrepetitionerna, då jag får klä på mig allt som hör till den i fråga varande rollutstyrseln, slutligen inser vem personen jag tolkar är och hur jag bör bete mig i hans kläder.

Rollkostymerna var väldigt viktiga för mig redan som barn. Jag hörde mig för hos skolans rektor redan på hösten om vi säkert på våren skulle komma att ha en valborgsmaskerad, så att jag fick tid att förbereda min kostym med pietet. Arbetet på en teater har i detta avseende alltid känts som någonting naturligt för mig.

Hur kopplar du av från arbetet under din fritid?

Jag är 38 år gammal och är verkligen mycket hemkär. Arbetet är så pass socialt, att det för en introvert person som jag själv ibland känns skönt att ha det tyst omkring mig. Jag trivs hemma, städar och tvättar kläder i all sköns ro. Någon gång kan jag titta på ett dokument eller lyssna på talkanalen Yle Puhe.

Vi har också en pudel, Nefi, som är alldeles underbar. Också i går kväll då jag kom hem var jag genast med skorna på ner på golvet för att klia Nefi. I Nefis sällskap är det svårt att vara någonting annat än lite lyckligare än stunden strax innan.

Text TUIKE LEHKO
Bilder SAKARI VIIKA, HEIKKI TUULI

Se bilder från olika skeden i Anttis karriär