Ljus och skugga: Mark-Anthony Turnage och Lee Hall om Festens uppkomst
Det kan kanske verka förvånande att kompositören Mark-Anthony Turnage och librettisten Lee Hall valde Thomas Vinterbergs film Festen som ämne för en ny opera. Festen är från första ruta en utpräglad Dogma 95-film. Dogma var en avantgardistisk filmrörelse som grundades av Vinterberg och Lars von Trier 1995 och det var en extrem reaktion mot allt som de ”grundande bröderna” ansåg vara fel i samtida film. Den förkastade tekniska överdrifter till förmån för ett avskalat berättande och insisterade på att handlingen skulle äga rum här och nu – inga berättelser fick placeras i fjärran tider eller på fjärran platser. Så vad var det som ledde från denna stränga konstform till den mest intrikata och överdådiga konstform som finns: opera?
När Turnage först såg filmen tänkte han inte direkt på opera, även om han erkänner att han alltid är på jakt efter operamotiv, som är ”verkligt svåra att hitta”. En vän tipsade om Vinterbergs filmer, så han såg Festen igen – och den gången kändes det självklart. ”Hur tänkte jag inte på det här? Varför har inte en dansk kompositör – eller vilken kompositör som helst – gjort en opera av detta? Huvudhandlingen utspelar sig i ett rum, festdeltagarna – kören – är på scenen hela tiden och talen vid middagen är naturligtvis arior!”
Också Hall var entusiastisk över ämnet och såg genast operans potential att lyfta fram det rika berättandet i Festen. ”Filmen har en slags förhöjd verklighetskänsla. Även om Dogma-stilen får den att se ut som en dokumentär – med den handhållna kameran – är den faktiskt ett enormt väl utformat drama. Ur en manussynvinkel är det perfekt strukturerat, allt händer vid rätt tidpunkt, de mindre karaktärerna har alla sina egna små resor – det är något vackert som går att överföra till en annan form, som opera.”
Hall såg också hur opera kunde bredda Festens uttrycksmöjligheter, förstärka, fördjupa och ibland till och med motsäga handlingen. ”Det går att lägga till extra lager i opera, och leka med publikens förväntningar på musikaliska former, för att provocera dem eller invagga dem i falsk trygghet – och sedan chockera dem. Eller så kan man visa något fruktansvärt på scenen, men i och med att orkestern gör något som går mot det, blir helheten mycket rikare”.
Turnage håller med och nämner genast den utmaning han hade med att tonsätta det förödande tal som huvudpersonen Christian håller, där han avslöjar sin fars sexuella övergrepp på honom och hans tvillingsyster Linda, som nyligen har begått självmord. ”Hur i hela friden tonsätter man det talet? I filmen är det ögonblicket naturligtvis enormt chockerande. Men vad jag gjorde var att jag gjorde musiken ganska lyrisk, och till och med aningen saklig. Om jag hade skrivit musik som var ångestfylld till det talet skulle det ha varit totalt hopplöst”.
”Det går att lägga till extra lager i opera, och leka med publikens förväntningar på musikaliska former.”
Hall gillar också det trick som opera kan använda sig av mer än någon annan konstform – nämligen att presentera kontrasterande handlingar och känslor samtidigt, i kontrapunkt med varandra. ”Många saker händer samtidigt i filmen och i operan kan man naturligtvis få det att också hända på scenen och koppla ihop allt genom musiken.”
Turnage håller med. ”I en scen”, säger han, ”sjunger farmodern en mild folklig sång för middagsgästerna, men samtidigt pågår en våldsam strid utanför. Man upplever en verklig konflikt mellan något lyriskt, förhoppningsvis ganska vackert, och denna otäcka, våldsamma underström – och allt finns i musiken.”
Ger Turnage varje karaktär en viss musikalisk profil för att identifiera dem och fördjupa vår upplevelse av dem? ”Ja, man kan kanske kalla det för ett slags ledmotiv”, säger han. ”Men det kan vara ett litet fragment av en melodi, en harmonisk bakgrund eller en instrumental färg. Varje karaktär har på något sätt sin egen ljudvärld.”
Både kompositören och librettisten anser att redan det stora antalet medverkande – en operaensemble och en kör – ger Festens berättelse en ny dimension i operan. ”Med 80 personer på scenen”, säger Hall, ”handlar hela föreställningen om mycket mer än dessa individer och tragedier. Det blir en anklagelse mot den kollektiva förnekelsen.” Turnage ser också kraften i både åsynen och ljudet av en människomassa på scenen. ”Det är lite som i Benjamin Brittens Peter Grimes. Kören spelar en stor roll. I Grimes är den en anklagande folkmassa, i Festen ignorerar de kollektivt det som pågår och är medskyldiga till det. Det här ljudet av en människomassa är något som man bara kan åstadkomma inom opera”.
Denna betoning på kollektiv förnekelse ledde till att de båda gjorde en enda betydande avvikelse från originalfilmen: de ändrade slutet. I filmen erkänner den misshandlande pappan Helge till slut sin skuld och lämnar, förödmjukad, gruppen. I operan sker ingen sådan uppgörelse, och vi inser att tystnadens konspiration kommer att fortsätta. ”Den försonande handlingen i slutet av filmen verkade stå i strid med det primära materialet i berättelsen, som består av samförstånd och förnekelse”, säger Hall. ”Vi tycks leva i en tid av förnekelse, oavsett om det gäller sexuella övergrepp, klimatförändringar eller den politiska populism som breder ut sig runt om i världen. Genom att undvika den upplösning som sker i slutet av filmen, kan operan handla om något mer än det som händer i berättelsen. Det var också viktigt att pappan inte får sin försoning eftersom det tar fokus från offren – vi vill behålla publikens sympatier och fokus på dem”.
Beslutet att fokusera på offren leder till en annan avvikelse från filmen: Operan Festen ger en röst åt Linda, den misshandlade döda dotterns spöke, vilket filmen inte gör. I slutet av operan har hon en aria där hon sjunger Julian av Norwich berömda rader ”and all shall be well, and all manner of things shall be well”. Turnage säger att denna aria, och det orkestermellanspel som följer omedelbart på den, utgör operans emotionella höjdpunkt.
Turnage ville samarbeta med Hall framför allt för att Hall har så fin förståelse för musik. Mannen som skrev Billy Elliott har känsla för bra sångrader. ”En del författare tror att det är som att skriva en pjäs att skriva ett operalibretto”, säger Turnage. ”Lee vet vilka ord låter bra när de sjungs – eftersom han har skrivit musikaler. När man tittar på Halls libretto för Festen är det omedelbart uppenbart att det är ett libretto och inte en pjäs – upprepning, rytm, kontrapunkt för röster, körer och ensembler – musiken verkar hoppa fram från den tryckta sidan. Och det är verkligen inte alltid fallet med ett libretto – tro mig!” säger Turnage.
En annan slående skillnad mellan operan och filmen är att librettot har en lätthet över sig, till och med humor. ”Festen är en riktigt, riktigt mörk komedi”, säger Hall, ”och ett av skälen till att jag ville samarbeta med Mark är att humor är en viktig del av hans arbete. Vi pratade inte ens om den satiriska, humoristiska aspekten – vi bara förstod den. Stora dramer har också kvickhet och satir och lite grovkornighet – det är inte bara en ton. Se bara på Shakespeare! I Festen är det satiriska i att människor träffas och utför alla artiga formaliteter lika viktigt som de hemska avslöjandena. Ett bra exempel finns i början, där vi har gjort ett helt körnummer av middagsgästernas spekulationer kring exakt vilken typ av soppa som just har serverats”.
”Musikens språk är direkt, hoppas jag, och det finns en lätthet som kontrasterar med den tunga berättelsen.”
Turnage beskriver hur hans musik bidrar till såväl ljuset som skuggan i detta känslomässigt komplexa verk. ”Musikens språk är direkt, hoppas jag, och det finns en lätthet som kontrasterar med den tunga berättelsen. Och precis som i det mesta av min musik finns jazzens modalitet och sound alltid med någonstans”.
”Jag älskar Marks disciplinerade sätt att tonsätta den här berättelsen”, säger Hall. ”Det följer traditionen med det som är fantastiskt hos opera – man kan ta väldigt svåra saker och de kan bli estetiskt underbara och ibland till och med roliga att titta på. Det är en berg-och-dalbana och det är vad opera ska vara”. Turnage tillägger: ”Folk kanske känner till filmen och tänker ’den är så dyster’, men jag hoppas att de blir överraskade. Det här är inte 90 dystra minuter på operan.”
Text GILLIAN MOORE
Gillian Moore är musikkurator, skribent och programledare på radio. Hon är konstnärlig partner vid Southbank Centre, där hon tidigare var musikchef, och konstnärlig rådgivare för Royal Scottish National Orchestra
Bilder MARC BRENNER / The Royal Opera
Festen i Finlands nationalopera 27.3.–7.5.2026. Läs mer om operan.
