En period av nordiska chefer
Nationalbalettens vändpunkter 13
I början av det nya millenniet inleddes en ny, över 20-årig period vid Nationalbaletten under ledning av nordiska chefer. Balettens konstnärliga chef 2001–2008 var danska Dinna Bjørn, 2008–2018 hennes landsman Kenneth Greve och 2018–2022 svenska Madeleine Onne. Under Greves chefsperiod uppnådde baletten den länge efterlängtade statusen som likställd med operan.
Ny balettchef från Danmark
Den långa perioden av finländska chefer vid Nationalbaletten slutade 2001, när danska Dinna Bjørn valdes till dess nya konstnärliga chef. Hon hade dessförinnan varit chef vid Norges nationalbalett i Oslo i över tio år. Under sin tid som dansare vid Danmarks kungliga balett hade Bjørn blivit insatt i August Bournonvilles verk och teknik, som har en central ställning i Danmark, och senare blev hon en internationellt uppskattad lärare i, utövare av och föreläsare om Bournonvilles teknik. Under Dinna Bjørns chefsperiod sågs dock bara en balett av Bournonville, Napoli, på Nationalbalettens repertoar.
Repertoarens struktur följde under Dinna Bjørns tid en redan etablerad linje: vid sidan av klassiska helaftonsbaletter sågs vanligtvis årligen en kväll med tre moderna dansverk på huvudscen samt mindre produktioner i Almisalen. I början av sin period introducerade Dinna Bjørn 2002 Toer van Schayks och Wayne Eaglings version av Nötknäpparen och Råttkungen på repertoaren, och den blev en storsuccé som vid nästan varje jul i 20 år har uppförts för slutsålda salonger. En annan klassiker från Bjørns period som fortfarande finns på repertoaren är Javier Torres version av baletten Prinsessan Törnrosa från 2008.
Utöver klassiker innehöll repertoaren verk av världens toppkoreografer som John Neumeier, Jiří Kylián, George Balanchine och Alexei Ratmansky. Ratmanskys Anna Karenina blev ett långvarigt verk på Nationalbalettens repertoar. På såväl huvudscenen som i Almisalen sågs också verk av flera finländska koreografer, de främsta var Jorma Elo och Tero Saarinen som även fått internationellt anseende.
Unga framstående dansare under Dinna Bjørns period var exempelvis Salla och Jaakko Eerola, Anu Viheriäranta samt Jani Talo. Internationella dansare som anställdes till baletten och dansade många huvudroller var bland andra Nicholas Ziegler, Stanislav Beljajevski, Petia Ilieva, Eun-Ji Ha, Carolina Agüero och Dario Franconi.
Balett och opera blir likvärdiga
Balettens underordnade ställning i förhållande till opera hade varit typisk ända sedan konstformens uppkomst, för balett hade i stor utsträckning fötts som en stödkonst till opera. Detta avspeglades ännu på 2000-talet även i Finland, trots att balettens verksamhet var helt åtskild från operan, och balettens dansare användes inte längre i operaföreställningar, utom i enstaka undantagsfall. Balettens underordnade status hade under årtiondenas lopp tagit sig uttryck i bland annat dansarnas lägre löner och sämre anställningsvillkor jämfört med sångarnas samt balettchefens ställning som underställd operachefen.
Doris Laine försökte redan under sin chefsperiod få en självständig ställning för Baletten, men när det inte lyckades beslöt hon sig för att lämna Nationalbaletten och blev istället balettchef vid Komische Oper i Berlin. Även Dinna Bjørn upplevde balettens underordnade ställning som en utmaning, för opera och balett hade en gemensam budget, och hur pengarna skulle användas beslöts i sista hand av chefdirektören Erkki Korhonen som tillika var operans konstnärliga chef.
År 2007, i slutet av Bjørns chefsperiod, ledde Operans svåra ekonomiska läge till reformer som inverkade stort också på balettens ställning. Husets nya chefdirektör blev Päivi Kärkkäinen, en extern person utan kopplingar till operavärlden, och operans och balettens konstnärliga chefer blev båda jämbördigt underställda henne. Därmed fick baletten äntligen självständig status när de gällde såväl ekonomin som repertoaren och personalen. Den nya ledningsgruppen kompletterades året därpå, när Kenneth Greve blev ny balettchef.
Greve fortsatte strävandena att göra operans och balettens ställning ännu mer jämbördig genom att ta upp institutionens namn till diskussion. Dittills hade baletten varit en del av Finska Operan och Finlands nationalopera, och trots att den sedan 1970-talet hade kallats Nationalbaletten, var den fortsättningsvis en del av Nationaloperan. År 2015 ändrades institutionens officiella namn till Finlands nationalopera och -balett, och inom den blev alltså Nationaloperan och Nationalbaletten två likställda avdelningar. Operan bestod äntligen även officiellt av Operan och Baletten.
Nationalbaletten hade vid skiftet mellan 1960- och 1970-talen avstått från att använda dansarnas benämningar premiär- och solistdansare. Merparten av dansarna upplevde systemet som jämlikt, men redan Dinna Bjørn betraktade läget som besvärligt, för exempelvis gästande koreografer hade svårt att gestalta vilka som var kompaniets mest centrala dansare. De mest meriterade dansarna kunde inte heller på internationellt vis använda sig av benämningen premiärdansare eller solist.
Kenneth Greve återinförde benämningarna också vid Nationalbaletten, när Minna Tervamäki utnämndes till stjärndansare 2009. Andra utnämnda stjärndansare var Petia Ilieva, Jaakko Eerola, Salla Eerola, Nicholas Ziegler, Samuli Poutanen, Eun-Ji Ha, Michal Krčmář, Tiina Myllymäki och Sergei Popov. Enligt det nya systemet utnämnde Nationalbaletten stjärn-, premiär- och solistdansare, men under Madeleine Onnes chefsperiod slopades benämningen stjärndansare och solistdansarnivån indelades i 1:a och 2:a solister.
Framgångsrika balettspektakel
Till Dinna Bjørns efterträdare valdes en annan dansk, Kenneth Greve, som varit balettmästare vid Danmarks kungliga balett. Han var i många avseenden sin föregångares motsats, för till skillnad från Bjørns långa chefserfarenhet, var detta Greves första uppdrag som balettchef. Medan Bjørn tog in verk av andra koreografer på repertoaren, skapade Greve själv en mängd premiärer för Nationalbaletten. Energiska Greve sökte också aktivt nya verksamhetsformer och synlighet på olika evenemang för baletten.
Under Kenneth Greves chefsperiod blev favoriter på repertoaren hans egna verk, som ofta även inbegrep element som traditionellt inte ingår i balettföreställningar. Exempelvis i Snödrottningen fanns en mormor som berättare; rollen spelades utöver stjärndansare Minna Tervamäki också av många av Finlands mest framstående skådespelare. I Kalevalalandet medverkade såväl folkmusikgruppen Värttinä, dragspelaren Kimmo Pohjonen som Nationaloperans kör. Av Greves egna verk var Snödrottningen och Den lilla sjöjungfrun baserade på hans landsman H. C. Andersens sagor, medan Svansjön och Scheherazade var nya tolkningar av traditionella baletter. Kalevalalandet var en ny slags samling av händelser i Finlands historia ackompanjerade av finsk musik, och Mumintrollet och trollkarlens hatt var en kort familjebalett skapad särskilt med tanke på turnén i Japan. Tuomas Kantelinen komponerade musiken till många av Kenneth Greves verk.
På 2010-talet togs allt fler produktioner gjorda vid andra hus med på repertoaren, och dräkterna och scenografin till dem hyrdes in till Nationalbaletten. På det sättet fick man fler premiärer än tidigare på repertoaren utan att belasta verkstäderna med den arbetsbörda som helt nya kulisser och kostymer innebär. Inhyrda baletter gav bättre möjligheter att uppföra verk till rimliga kostnader under bara en kort period.
Utöver Greves egna verk sågs nya berättande baletter, som Javier Torres Skönheten och odjuret samt Jorma Elos En midsommarnattsdröm och Alice i Underlandet. Nya tolkningar av traditionella teman var bland annat Terence Kohlers Askungen – en tragisk berättelse och Natália Horečnás Romeo och Julia. Nya koreografgäster var bland annat Nicole Fonte, Jacopo Godani, Nacho Duato och Alexander Ekman.
Förändringens vindar
När Kenneth Greves chefsperiod närmade sig sitt slut 2018 steg samhällsdebatten om trakasserier och övergrepp till ytan i hela världen. Debatten som startade i nöjesvärlden spreds snabbt till hela kultursektorn, och problem uppdagades även i balettens traditionella verksamhetssätt världen över. Nationalbalettens dansare förde fram sina erfarenheter av osakligt bemötande, och till följd av det befriades Greve från sitt uppdrag som förman redan några månader innan chefsperiodens slut.
Nationalbalettens nya konstnärliga chef blev svenska Madeleine Onne, med lång chefserfarenhet från Kungliga baletten i Stockholm och baletten i Hongkong. Till skillnad från sin föregångare arbetade Onne inte själv som koreograf, utan fokuserade på att leda kompaniet och planera repertoaren. Efter att hon valts till uppdraget, presenterade hon sin riktlinjerna för truppens arbete, där klassisk balett stod i fokus och vid val av moderna verk skulle betoningen ligga på koreografer som använder klassik baletteknik. I början av Madeleine Onnes period uppfördes ännu verk som den föregående balettchefen hade valt, och när hennes period kom i gång på allvar avbröt coronapandemin föreställningsverksamheten. Onnes chefsperiod kom att starkt präglas av föreställningspauser, begränsad publikmängd och uppskjutna premiärer på grund av pandemin – men samtidigt också av förberedelserna inför Nationalbalettens 100-årsjubileum.
Madeleine Onne bjöd in David McAllister att för jubileumsårets repertoar göra en ny koreografi av Svansjön, verket som hundra år tidigare inledde Nationalbalettens historia. Ett uruppförande var Val Caniparolis koreografi Jekyll & Hyde, med ett skräcktema som gick utanför de traditionella balettämnena, och under jubileumsåret får Jorma Elos Sibelius sin premiär. Modern dans sågs på Trippel-kvällarna med tre verk, och på jubileumsårets Trippel-repertoar står uruppföranden av verk av tre inhemska koreografer, Johanna Nuutinen, Tero Saarinen och Kenneth Kvarnström. Madeleine Onne införde även en hälsning från sitt hemland på repertoaren i och med Finlandspremiären för Pär Isbergs Pippi Långstrump, som Onne tidigare beställt till Kungliga baletten i Stockholm.
Mot det andra århundradet
På våren 2021 meddelade Madeleine Onne att hon inte utnyttjar optionen på en fortsättning som ingår i chefskontraktet. Till hennes efterträdare valdes mexikanska Javier Torres som har gjort en lång karriär som dansare i Helsingfors vid Nationalbaletten och Stadsteaterns danstrupp. Han är även känd som koreograf, med helaftonsverken Prinsessan Törnrosa samt Skönheten och Odjuret för Nationalbaletten. Javier Torres inleder sitt uppdrag i augusti 2022.
Text JUSSI ILTANEN
Bilder FINLANDS NATIONALOPERANS OCH -BALETTENS ARKIVET (Heikki Tuuli, Mirka Kleemola, Stefan Bremer)
Litteratur
Se alkoi joutsenesta. Sata vuotta arkea ja unelmia Kansallisbaletissa (Karisto 2021)
Suomen Kansallisbaletti 75 vuotta (Suomen Kansallisbaletti 1997)
Övriga källor:
Finlands nationaloperas och -baletts arkiv
Helsingin Sanomat 10.10.2017
Oopperasanomat 2/2001, 2/2008
Repertoar och dansare 2001–2021
