Gå till innehållet

I begynnelsen var Pajazzo

Eino Rautavaara inledde prologen i Pajazzo och den mustiga musiken och den spännande handlingen tog snart den utsålda salen i sitt grepp. Publiken levde sig in i konstnärens öde, då Wäinö Sola sjöng om pajazzo som skrattar också då han är bedrövad och till slut blev publiken förskräckt, då Sola dödade Agnes Poschner. Det var den 2 oktober 1911 och Inhemska Operan, grundad av Aino Ackté och Edvard Fazer, hade gett sin första föreställning. Därmed uppstod Nationaloperan.

oopperatalo 1920-luvulla

Finland växer och får en opera

Operaverksamheten hade visserligen redan börjat i Finland på 1870-talet men då hölls den i gång bara några år. Nu var förutsättningarna bättre. Helsingfors var en livlig stad med 140 000 invånare. Finland höll så småningom på att utvecklas till en modern industriell stat. Tåg och telefonförbindelser förenade också de mest avlägsna platserna med Helsingfors. Bilar, elljus och film innebar nya tider i städerna. Litteraturen, måleriet, teatern och musiken hade blomstrat redan länge och nu hade Finland fått en egen opera.

Aino Ackt+® Salomena

Den första konflikten

De första utsålda föreställningarna var rena festen men på våren fylldes inte salen längre, pengarna började tryta och stämningen blev hårdare. Den internationella stjärnan Aino Ackté lämnade operan och Edvard Fazer blev ensam i operans ledning. Etablissemanget kallades för Finska Operan och verksamheten hålls igång genom världskriget och inbördeskriget och de första finska operorna såg dagens ljus.

På bilden Aino Ackté.

kuoro 1936 kahvilassa

Provisoriska utrymmen i 70 år

Då Finland blev självständigt 1917 övertog staten den ryska egendomen i landet och till den hörde den vackra men lilla Alexandersteatern. Den överläts 1919 åt Finska Operan. Lösningen var provisorisk och man planerade ett nytt operahus, men man befarade att det skulle ta upp till tio år i anspråk. Lyckligtvis visste inte de anställda vid Operan att de skulle komma att framföra stora verk på den alldeles för trånga Alexandersteaterns scen ännu i över sjuttio år.

Koristerna på bilden visar hur litet personalcafeet i det gamla operahuset var år 1936. Ingen klagade på att det var trångt på scenen, i orkesterdiket och repetitionssalarna, eftersom man hade fått löfte om ett nytt operahus. Det tog dock över 70 år innan det stod klart.

joutsenlampi1922ryhmä

Baletten startade med Svansjön

Edvard Fazer hade länge varit mycket intresserad av balett och 1922 beslutade han att etablera också en balett i Finland. Till balettmästare kallade Fazer George Gé som hade varit verksam bl.a. i S:t Petersburg. De valde att först sätta upp Svansjön. Baletten byggde uttryckligen på den ryska traditionen. Bland emigranterna fanns det även dansare som flytt från Petersburg till Helsingfors. Under de följande åren fick publiken njuta av klassiker som Prinsessan Törnrosa, Nötknäpparen och Giselle.

Pohjalaisia

Finska operaklassiker blir till

På programmet stod bekanta klassiker som La Bohème, Tosca, Tannhäuser och Trollflöjten. År 1924 föddes slutligen ett inhemskt mästerverk, då Leevi Madetojas Österbottningar fick sitt uruppförande. Österbottningar förklarades för nationalopera och den är fortfarande den mest spelade inhemska operan. Vid samma tid tillkom ett annat betydande verk. Aarre Merikantos Juha var emellertid alltför krävande och fick vänta i över fyrtio år på att sättas upp.

Lepakko 1931

Operan träffade tidsandan

Välståndet i Finland ökade. Helsingfors höll på att utvecklas till en modern storstad, där reklamljusen blinkade, billjusen glänste på asfalten och tango och jazz spelades på restaurangerna trots den beklämmande förbudslagen. Även Operarepertoaren träffade tidsandan på kornet. Den uppståndelseväckande jazzoperan Jonny spielt auf och den modernt klingande Jenůfa sattes upp.  Men publikunderlaget var inte tillräckligt. På 1920-talet tog pengarna slut och Finska Operan slog igen sina dörrar. Efter ett uppehåll på några månader kom föreställningarna i gång igen. En lag hade stiftats som gjorde det möjligt att använda lotteripengar till förmån för konsten. Den finansieringsmodellen gäller fortfarande. Nationaloperan får nämligen största delen av sina inkomster från tipsmedel.

Sångstjärnor från Finland och världen

Låga mansröster har det alltid funnits i Finland men tenorer var det ont om. På 1930-talet blev Alfons Almi en ledande tenor. Han blev Finlands förste Tristan och efter honom kom snart Jorma Huttunen. Börjande med Alma Fohström och Aino Ackté hade finländska sångerskor framgång utomlands och på 1930-talet gjorde Hanna Granfelt och Lea Piltti internationell karriär. Utomlands ifrån kom verkliga storstjärnor på gästspel såsom storbasen Fjodor Sjaljapin och den kortväxte tenoren Josef Schmidt.

Tuntematon sotilas 19671116-06

Vinterkriget förde sångarna till fronten

Mot slutet av 30-talet skulle allt vara gott och väl. Landets välstånd ökade, de olympiska spelen var nära förestående och det fanns gott om publik igen. Men vid horisonten samlades mörka moln som snart visade sig vara en division bombplan. Sovjetunionen anföll Finland 1939 och då skadades också operahuset. Sångare och dansare kommenderades till fronten men efter krigsslutet i mars 1940 kom föreställningarna i gång igen.

Liksom alla andra finländare deltog också operafolket i krigen. År 1967 återupplevde man minnen från krigstiden, då Tauno Pylkkänens opera Okänd soldat gjorde dundersuccé.

Stjärngäster under kriget

Kriget fortsatte sommaren 1941 och operafolket åkte igen till fronten. Tenoren Alfons Almi förstörde fiendemål med kanon men däremellan fick han permission, hängde upp sin vapenrock och inriktade sig i stället för fiendens skyddsrum på höga c i Trubaduren. De gästande stjärnorna kom under kriget närmast från Tyskland men ingen mindre än Jussi Björling kom också på besök och förtrollade publiken 1942 i La Bohème. Kriget påverkade också repertoaren och man undvek t.ex. rysk musik. För baletten var detta ett problem, eftersom Svansjön var en stor publikfavorit. Under kriget fanns Sylfiderna ofta på programmet. Där fanns nämligen bara en mansroll och man fick då och då Arvo Martikainen på permission.

Operan gästades av många berömda utländska stjärnor. En av de största var tenoren Jussi Björling. Här på bilden är han på besök hemma hos Oiva Soini, som var operachef under kriget.

carmen valkeasaari, mutanen ja almi

Operan åkte ut till fronten

Ibland åkte hela Operan ut i kriget med flygande fanor och klingande spel. I de karelska skogarna byggdes utescener, soldaterna vid fronten bildade en hel symfoniorkester och Carmen och Grevinnan Mariza samlade tusentals åskådare. Sovjetiska flyget bombade Helsingfors i februari 1944 men luftvärnet var effektivt och Helsingfors operahus upplevde inte samma öde som operorna i Wien och Dresden, utan undkom med smärre skador.

På utlandsbesök trots krisen

På hösten kunde Operan igen börja arbeta under fredliga förhållanden trots brister på allt. Det fanns gott om publik eftersom folket längtade efter underhållning efter de grå krigsåren. Redan 1947 gästspelade Finska Operan i Stockholm och landet visade sin starka sida. Operan besökte Leningrad 1957 och grupp ur baletten turnerade i slutet av decenniet i Förenta Staterna. Det finska kunnandet på operans och balettens område gick att exportera.

orkesteri, ensimmäinen esiintyminen 1963

Operan fick en egen orkester

1950-utvidgades operahuset med en tilläggsbyggnad men scenen var fortfarande ohjälpligt för liten. Utvecklingen hämmades också av att Operan inte hade en egen orkester. Helsingfors stadsorkester hann inte repetera tillräckligt. År 1963 fick Operan äntligen en egen orkester med unga skickliga musiker. Som dirigenter verkade gentlemannen Jussi Jalas, den personlige och skicklige Leo Funtek och Ulf Söderblom som meriterat sig i Wien.

Höstsäsongen 1963 inleddes festligt då den länge efterlängtade egna orkestern presenterades för publiken. Den nya orkestern höjde definitivt nivån på föreställningarna.

almi, fonteyn, ge, kuva taisto tuomi

Hög nivå

Nivån på föreställningarna var hög på 60-talet. Huset hade fått sångare som höll hög internationell standard: tenorerna Veikko Tyrväinen och Pekka Nuotio, barytonen Usko Viitanen och sopranen Anita Välkki. Även baletten hade skickliga unga dansare: Doris Laine, Elsa Sylvestersson, Margareta von Bahr och Matti Tikkanen. George Gé kom tillbaka som balettmästare och förebilder fick man under opera- och balettfestivaler på vårarna. Under dem möttes toppgrupper från öst och väst i bästa sämja, fastän det kalla kriget var på sitt kyligaste.

Punainen viiva 19781130-10

Operor om folklivet

Juhani Raiskinen som övertog ledningen för Operan 1973 drog in operan i den samhälleliga dialogen. Nu började man skriva operor om vanliga finländare. Joonas Kokkonens De sista frestelserna och Aulis Sallinens Det röda strecket blev enorma framgångar. Man började modigt åka ut och presentera den nya finländska operakonsten utomlands. Då huvudpersonen i Det röda strecket tolkades av Jorma Hynninen förstod man hans känslor såväl i New York som i London.

Aulis Sallinens Det röda strecket och Joonas Kokkonens De sista frestelserna bevisade att en opera kan skildra vanliga människors öden på ett rörande sätt och locka en helt ny publik. Jorma Hynninen och Taru Valjakka tolkade de fattigas känslor i Det röda strecket år 1978.

Ilmakuva2010

Det efterlängtade nya operahuset blir färdigt

Alfons Almi gick i pension från Operans ledning 1971 och koncentrerade sig på att arbeta för ett nytt operahus. Efter många om och men inleddes arbetena på Sockerfabrikens tomt 1987. Finlands kraftiga högkonjunktur följdes av en djup historisk recension och byggarbetena drog ut på tiden. År 1993 öppnade operahuset vid Tölöviken äntligen sina dörrar. Nu blev det äntligen möjligt att göra opera i stor skala och man började för första gången sätta upp en komplett finländsk Ring i regi av Götz Friedrich.

År 1993, efter tjugo års ansträngningar, reste sig ett operahus som höll internationella mått vid Tölövikens strand.

Mångsidig konstinstitution

I början av det nya årtusendet kom sådana celebra regissörer som Dario Fo och Peter Sellars till Finland. De finländska operatraditionerna har förts vidare av Einojuhani Rautavaara och Kaija Saariaho. Nu har Nationaloperan blivit ännu mer mångsidig, operahuset har öppnat sig för såväl musikal som tangokonserter. Baletten har fått ny publik med turnéer och stora uppvisningar i ishallar.

Stora känslor för finländare

På hundra år har kejsardömets fattiga jordbruksland blivit en välmående teknologisk stat och det hemlösa operasällskapet har blivit en etablerad kulturinstitution. Att skapa konst förblir emellertid i grunden detsamma som förr. Det berättade Pajazzo redan för publiken för hundra år sedan. Det gäller att sätta upp en föreställning, vi må sedan befinna oss mitt i ett slitande inbördeskrig, i en högkonjunkturs upprymda stämningar, i recessionens avgrunder, i ruinerna efter blodiga krig, i djup kris, mitt i en stor samhällelig omvälvning eller nedtryckta av ekonomisk recession. Vad som än sker är det Nationaloperans plikt att väcka stora känslor hos publiken. Wäinö Sola kunde mycket väl sjunga än idag: ”Naura Pajatso, vaikka rakkautes särkyy.” (”Skratta Pajazzo … skratta åt kval som har förgiftat din själ.”)

Operor och baletter genom tiderna

I föreställningsdatabasen hittar du information om Nationaloperans och nationalbalettens föreställningar alltsedan år 1911. Databasen innehåller för tillfället information om bl.a. alla kvällsspecifika föreställningar och vem som har varit med om att sätta upp premiärföreställningarna.

Föreställningsdatabasen Encore