Akt I

Det är höst och på prästgården inväntar man Charlottes förestående besök. Charlotte har som firad pianist turnerat i konsertsalarna världen runt och inte sett sina döttrar Eva och Helena på sju år. Helena är handikappad och har svårt nedsatt talförmåga. Eva och hennes man Viktor har förlorat sin treårige son Erik. Även Charlotte har drabbats av en förlust: hennes manlige vän Leonardo har dött.

Då Charlotte kommer, pratar hon först bara om sina nya kläder. Snart får hon höra, att hennes dotter Helena, som hon lämnat på en vårdhem, nu bor på prästgården. Charlotte blir ensam. Som sällskap har hon bara sin beundrande publik som hon beklagar sig för över den pinsamma situation hon hamnat i. Eva tar henne med sig för att träffa Helena. Leonardo visar sig också och kommer med antydningar om någonting som hände då de var tillsammans på Bornholm. Charlotte förstår inte vad Helena försöker säga. Hon beslutar sig för att förkorta sitt besök och hon får stöd av sin publik.

På kvällen ber Charlotte Eva spela piano, men det blir uppenbart att hon inte uppskattar sin dotters spel. Publiken verkar också uttråkad. Följande dag berättar Viktor för Charlotte hur sonen Erik hade förändrat allt i deras liv. Men strax innan han skulle fylla fyra år, drunknade Erik. ”Varför tog min käre Gud allt det här ifrån oss”, frågar Viktor. Charlotte vet inte vad hon skall säga. Enligt Eva är Erik fortfarande med henne: tankarna och känslorna känner inga gränser.

Charlotte gör sig klar för att gå och lägga sig och tar sina lugnande piller. Då hörs ett rop i det tysta huset. Eva går för att lugna Helena och möter Charlotte. Det blir en häftig diskussion där uppdämda känslor får utlopp. Eva säger sig inte veta, vad som var värre: att Charlotte var borta på konsertturné eller att hon var hemma.” En mor och en dotter, vilken fruktansvärd kombination av känslor, förvirring och förstörelse”, säger Eva.

Akt II

Eva berättar om hur det kändes, då mor alltid åkte iväg på konsertturné. Charlotte minns hur hennes karriär höll på att misslyckas. Helena skriker igen och Eva går för att se till sin syster.

Charlotte säger till publiken som prisar henne, att hon inte var beredd på en dylik diskussion. Då uppgörelsen mellan mor och dotter fortsätter, blottas hemligheter från det förflutna: Eva hade blivit med barn då hon var 18 år gammal och Charlotte övertalade henne att låta göra abort. ”Slutar man aldrig att vara mor och dotter?”

Helena berättar att Leonardo för flera år sedan under en påsksemester på Bornholm givit henne en kyss – och då hade hon varit alldeles lugn. Charlotte hade bett Leonardo stanna, för att hans närvaro gjorde gott åt Helena. Nu anklagar Eva, Viktor och Leonardo Charlotte för Helenas insjuknande. Ensam med sin publik ber Charlotte om ursäkt för alla de fel hon gjort. Hon vill göra bättring.

Då Viktor på morgonen berättar för Helena att Charlotte har rest bort, börjar Helena skrika. Eva ångrar konfrontationerna och skriver till Charlotte, att hon behandlat sin mor orättvist. Samtidigt berättar Charlotte på sitt håll för sin agent om besöket och frågar varför den sjuka Helena inte skulle få dö. Eva skriver: ”Den oerhörda möjligheten att få hjälpa och ta hand om varandra. Det får inte vara för sent.”