Gå till innehållet

Vad gör en notarkivarie på Operan?

En notarkivarie skaffar fram allt notmaterial som behövs i huset och försätter det i spelbart skick. Då en föreställning har levande musik, har jag och mina kolleger i praktiker alltid våra fingrar med i spelet.

Nuotistonhoitaja Mari Rautio
”Då en föreställning har levande musik, har jag och mina kolleger i praktiker alltid våra fingrar med i spelet.”

Vilka alla möter du i ditt arbete?

I praktiken hör hela husets personal till våra kunder. Notarkivet år ett slags mötesplats och det befinner sig också fysiskt mitt i huset. Förutom sångarna och orkestern behövs noter av regissörer, sufflörer, musikinspicienter, repetitörer och av dem som planerar scenografi och ljus. En gång kom också en statist till oss och bad om noter. Hans uppgift var att sitta inne i draken i Wagners Siegfried och han ville försäkra sig om att komma in i rättan tid.

Hur hamnade du på din nuvarande post?

Genom märkliga sammanträffanden! Någon utbildning till detta arbete finns det ju inte. Man måste ha vissa grundkunskaper, men själva arbetet lär man sig i praktiken. För ett antal år sedan då jag var på väg till en klarinettelektion, såg jag att Esbo stadsorkester sökte en notarkivarie. Jag tyckte att jag borde ha anlgag för det – och fel hade jag inte. Jag trivs mycket bra i mitt yrke. Efter Esbo blev jag vikarie vid Helsingfors stadsorkester och slutligen kom jag till Nationaloperan. Vid sidan av arbetet slutförde jag mina universitetsstudier med tjeckiska som huvudämne.

Hur försätts noterna i spelbart skick?

Då beslut har fattats om att ett visst verk kommer upp på repertoaren, tar vi reda på var man kan få tag på materialet. Vi försöker köpa noterna, eftersom verken finns länge på repertoaren. Först beställer vi en bunt klaverutdrag, så att solisterna och arbetsgruppen kan komma i gång med förberedelserna. Bearbetningen av orkestermaterialet är den mest tidskrävande delen av arbetet. I praktiken skriver vi in för hand i noterna stråkföring och anteckningar som dirigenten önskar få införda. I baletterna förekommer också en hel del kopierande och klistrande, eftersom musiken kan vara ett kollage av olika kompositioner och vad klassiker som Svansjön beträffar kan också numrens ordningsföljd variera, beroende på koreografin.

Vad krävs av en god notarkivarie?

Det är fråga om kundbetjäning – ett hantverksyrke men för att leta reda på noterna krävs också ibland detektivegenskaper. Det är viktigt att kunna läsa noter flytande och behärska musikens grunder. Arbetet kräver långsiktighet och precision, och vid behov krävs även snabbhet. Då huvudparet i Svansjön en gång insjuknade samma dag som föreställningen ägde rum, fick vi ett nytt par utomlands ifrån. Jag hade fyra timmar på mig att ändra hela orkestermaterialet enligt den version som de behäräskade!

Det är fråga om kundbetjäning – ett hantverksyrke men för att leta reda på noterna krävs också ibland detektivegenskaper.

Hur had den nya tekniken påverkat ditt arbete?

Blyertspennan och radergummit är fortfarande viktige arbetsredskap men utvecklingen av datorer och kopieringsmaskiner är naturligtvis till väldig nytta. Det är ofattbart hur mycket man ännu på 70-talet hade tid att skriva orkesternoter för hand. Nuförtiden kan man skriva och sända noter elektroniskt och vid behov skanna och redigera smärtfritt på dator.

En hurudan arbetsplats är Operan?

En verkligen utmärkt och inspirerande arbetsplats. Här finns härliga arbetskamrater och det är roligt att besöka föreställningarna. Då föreställningarna är lyckade, känner jag nog också en liten yrkesstolthet över att ha fått vara med och bidra med min arbetsinsats. Utan notarkivarier skulle musiken inte klinga i detta hus.

Hur kopplar du av?

Jag läser mycket ot motionerar. Jag har också alltid studerat språk: utöver tjeckiska har jag läst ryska, svenska, italienska… I är studerar jag franska, för första gången efter skolan.

Har du något favoritverk?

Rosenkavaljeren var någonting alldeles fantastiskt. Bland baletterna var Måsen speciellt fin, den var så strålande tjechovsk. I vissa verk är musiken så gripande att den gör genom märg och ben – till exempel La Traviata ser jag gärna om och om igen.

 

Text HELI RISLAKKI
Foto HEIKKI TUULI
Publicerat först i Oopperasanomat 1/2010