Skip to content

Laine och Uotinen lotsar baletten till nya Operahuset

Nationalbalettens vändpunkter 9

En ny period inleddes vid Nationalbaletten 1984, när kompaniets tidigare premiärdansare Doris Laine anställdes som balettchef efter många chefer som blivit kortvariga på posten. Bland dansarna väckte valet av Laine först motstånd, för hennes status som premiärdansare och hustru till chefdirektören Alfons Almi hade gett upphov till konflikter gällande till exempel rollsättning. Doris Laine fann sig dock till rätta i sitt nya uppdrag på några år, arbetade aktivt som förespråkare för hela dansfältet i många förtroendeuppdrag och lotsade kompaniet mot det nya Operahuset.

Balettens personal samlad på gruppbild 1989 under Doris Laines chefsperiod. Laine sitter i den nedersta raden till höger. Bakom dansarna syns det gamla Operahusets vackra salong med loger. (FNOB:s arkiv)

Den långa vägen till ett nytt Operahus

Alexandersteatern hade ursprungligen avsetts som ett tillfälligt hem för Operan och de trånga utrymmena och husets brister blev år för år allt mer påtagliga. På grund av scenens litenhet kunde baletten inte uppföra klassiska balettverk i full skala, utan koreografin måste anpassas till det begränsade scenutrymmet. Exempelvis uppfördes Svansjön inte alls i det gamla huset efter det tidiga 1980-talet.

Planeringen av ett nytt Operahus på tomten som blivit tom efter den tidigare sockerfabriken vid Tölöviken startade slutligen på 1970-talet, och när Doris Laine blev balettchef 1984 fanns det redan färdiga ritningar för det nya huset. Men huset stod dock färdigt senare än planerat och flytten till det nya Operahuset skedde först 1994, efter att Laines period var slut. Men repertoaren avspeglade redan den förestående flytten till en större scen, bland annat i form av verk för ett större antal dansare än tidigare och repetition av flera rolluppsättningar för samma verk.

Nationalbaletten hade också internationella gästkoreografer. John Neumeier repeterade sitt verk Som ni behagar med Ulrika Hallberg och Kimmo Sandell.

Doris Laines chefsperiod präglades av en inriktning på klassisk balett, vilket tog sig uttryck i nya versioner av exempelvis Nötknäpparen, Napoli, La Bayadère och Giselle samt många nya berättande helaftonsbaletter med rörelsespråk från klassisk balett. Nya stora verk var bland annat Youri Vámos Carmina Burana till Carl Orffs musik samt Jerome Robbins Les Noces till Igor Stravinskijs musik. Båda uppfördes i Mässcentrum där scenens storlek och antalet åskådarplatser var av en helt annan klass än i det gamla Operahuset. Les Noces återkom till repertoaren följande gång först i det nya Operahuset.

Tommi Kittis (t.h.) Loviisa baserade sig på berättelserna om Niskavuori. Han repeterar här sitt verk med Sampo Kivelä och Maija Hänninen 1987.

Efter att Elsa Sylvestersson gått i pension från sin långa karriär som koreograf, beställde baletten nya inhemska verk av flera olika koreografer. Marjo Kuusela fortsatte med berättelseteman efter Sju bröder, och skapade baletten Ronja Rövardotter till musik av Jukka Linkola. Tommi Kitti för sin del skapade koreografin Loviisa utifrån Niskavuori-berättelsen till musik av Eero Hämeenniemi. Carolyn Carlson, med finsk bakgrund, som lett en experimentell dansgrupp vid Parisoperan skapade det moderna dansverket Maa till Kaija Saariahos musik.

Under Doris Laines chefsperiod var dansare av den yngre generationen som fick solistuppdrag bland andra Jukka Aromaa, Tiina Väre, Susanna Vironmäki, Juha Kirjonen, Sini Länsivuori, Jarkko Niininen och Tuuli Tuominen.

Carolyn Carlson repeterade sitt verk Maa på Nationalbaletten 1991.

Ny balettchef – nytt Operahus

Valet av Doris Laines efterträdare involverade även det en diskussion om den nya chefskandidatens lämplighet för uppdraget. Till ny balettchef valdes 1992 Jorma Uotinen, som tidigare hade arbetat som dansare vid Nationaloperans balett, men därefter starkt inriktat sig på modern dans i sitt arbete som dansare i Carolyn Carlsons experimentella grupp i Paris samt som dansmästare, koreograf och konstnärlig chef för danstruppen vid Helsingfors stadsteater. Förhandsantagandet var att Uotinen som balettchef skulle föra kompaniet i en mer modern dansriktning än tidigare.

I Auroras bröllop, som uppfördes på Balettens 70-årsgala 1992, överlämnade Doris Laine spiran till den nya balettchefen Jorma Uotinen. (Kari Hakli, FNOB:s arkiv)
På nya Operahuset fick baletten moderna repetitionsutrymmen. Stora balettsalen har samma proportioner som huvudscenen. I salen repeterade 2001 Javier Torres i förgrunden, bakom honom Jenny Jägerhorn och Maki Nakagawa. Torres blir balettens konstnärliga chef 2022.

I det nya Operahuset fick baletten tidsenliga och funktionella repetitions- och scenutrymmen som var tre gånger större än de tidigare, och kompaniets storlek växte med en tredjedel. I det nya huset kunde repertoaren omfatta fullstora verk som krävde en stor scen och en större danstrupp än tidigare. Utöver huvudscenen kunde mindre produktioner, ofta baserade på modern dans, genomföras på den lilla scenen i Almisalen.

I början av Jorma Uotinens period fick baletten ett avsevärt lyft genom att den nya chefen arrangerade framträdande besök, gratis uppvisningar utanför Riksdagshuset för så många som 20 000 åskådare och gästföreställningar i Kabelfabrikens Havskabelhall. Invigningen av det nya Operahuset var givetvis periodens största mediaevenemang inom kulturbranschen och trots den rådande djupa lågkonjunkturen fylldes det nya husets salong med 1 300 platser kväll efter kväll.

Balettpremiären under Operahusets invigningsvecka var Vladimir Bourmeisters Svansjön, som man redan flera år tidigare hade försökt få till repertoaren i det gamla huset. I den nya produktionens huvudroller sågs begåvade dansare av den unga generationen: Nina Hyvärinen, Minna Tervamäki och Anu Sistonen samt Antti Honkanen, Jarkko Niininen och Juha Kirjonen. Andra nya toppnamn på 1990-talet var exempelvis Sampo Kivelä, Jonas Lundqvist, Kare Länsivuori, Francis Guardia, Jessica Kellgren och Barbora Kohoutková.

En elev från balettskolan räcker saxen till kulturminister Tytti Isohookana-Asunmaa, medan president Mauno Koivisto ser på under det nya Operahusets invigning. (FNOB:s arkiv)

Den nya scenen möjliggjorde nya versioner av många klassiska verk från Nötknäpparen och Prinsessan Törnrosa till La Sylphide. Tidlösa favoriter blev Don Quijote med premiär 1995, Romeo och Julia 1996 samt La Bayadère 1997, som alla har funnits kvar på Nationalbalettens repertoar i över 25 år. En även internationellt anmärkningsvärd premiär var nya Giselle, skapad av den franska stjärndansaren Sylvie Guillem för Nationalbaletten och med koreografen själv om en av dansarna i titelrollen. Giselle var en av flera premiärer som avspeglade Jorma Uotinens starka band till det franska dansfältet.

Den nya balettchefen införde verk på repertoaren av många internationella toppnamn inom modern dans, som William Forsythe, Ohad Naharin och Angelin Preljocaj. Under sin chefsperiod skapade Uotinen själv nio nya verk för kompaniet och på repertoaren sågs också hans tidigare produktion, bland annat Ballet Pathétique som fortfarande uppfördes även på 2010-talet. Det verk som starkast gick över gränserna mellan olika konstarter var punkbaletten Evankeliumi i goth-stil, som fyllde salongen med en helt ny typ av publik.

Text JUSSI ILTANEN
Bilder FINLANDS NATIONALOPERANS OCH -BALETTENS ARKIVET (bl. a. Kari Hakli, Sakari Viika)

Litteratur
Laakkonen et. al. (red.): Se alkoi joutsenesta. Sata vuotta arkea ja unelmia Kansallisbaletissa (Karisto 2021)

Uotinen. Baletin käsiohjelma (Suomen kansallisbaletti 2010)

Övriga källor:
Finlands nationaloperas och -baletts arkiv

Repertoar och dansare 1984–2001

Se på Arenan