Gå till innehållet

Vem är du och vad gör du?

Jag är Petteri Iivonen, operaorkesterns 1:e konsertmästare. Jag spelar i första violinerna och svarar för verkens violinsolon. Till mina uppgifter hör också att stämma orkestern och vid behov hoppa in för dirigenten. I operor exempelvis leder dirigenten ibland enbart sångarna och då kommer det an på konsertmästaren att ge starttecken för fraserna och deras artikulation. I Operans och Balettens orkester finns det sammanlagt fem konsertmästare.

Hur blev du violinist?

Jag började spela violin i 4-årsåldern på mammas initiativ. Mitt första spelminne härstammar från en tävling som jag deltog i 6 år gammal. Jag tappade tråden i styckena och blev förskräckt. Som barn övade jag mycket och målmedvetet. Med min första lärare spelade vi etyder och skalor i kapp, det var roligt. Senare har alla mina kompisar varit musiker. Jag har aldrig ens kommit på tanken att sluta spela.

Nitton år gammal åkte jag utomlands för att studera, först till Förenta Staterna och sedan till Israel. Jag hann spela i tio års tid på olika håll i världen, alltid som gästspelande solist med olika orkestrar. Sibelius violinkonsert har jag kommit att spela 107 gånger. Ingenstans i världen spelas Sibelius med sådan passion som i Finland.

Hur kom det sig att du engagerades i Operans och Balettens orkester?

Detta är den första arbetsplats som jag ansökt om. Jag fick tjänsten genom en tragedi. Operaorkesterns långvarige konsertmästare Ollitapio Lehtinen var far till min bästa vän. Vi hade i tiden skämtat och sagt att jag en vacker dag blir hans efterföljare. Så omkom Ollitapio plötsligt i december 2016.

Då det blev tid att arrangera provspelningar för val av ny konsertmästare, började orkesterns musiker ringa upp mig och be mig delta. Orkestern var bekant för mig från förut; under åren 2006 och 2007 hade jag haft frilansspelningar i orkestern flera gånger i veckan. Jag behövde inte fundera länge på att anmäla mig till provspelning. Hösten 2017 tog jag emot tjänsten.

Hur annorlunda är det att spela i orkestern jämfört med att spela som solist?

Som solist får man alltid spela högmält och tolka rytmerna och tempona fritt. I orkestern måste man hålla samma puls och nivå som inte bara de tolv övriga första violinisterna utan även smälta ihop med orkestern och dess ibland 100 musiker. Lyckligtvis får jag också spela violinsolon. Då de närmar sig, tänds den bekanta gnistan; jag vet precis vad jag skall göra.

I orkesterdiket har man också på sätt och vis lugn och ro och man kan vara mera otvungen än till exempel i en symfoniorkester på konsertestraden. I operor och baletter är man sällan i centrum för uppmärksamheten, eftersom publikens blickar är riktade mot scenen. Om det finns ett akut behov, kan jag under en föreställning kommunicera med en kollega.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut för dig?

Dagarna ser olika ut, men egna spelövningar ingår alltid. Oftast är mina dagar tudelade: på morgonen kan vi repetera någon opera och på kvällen har vi en balettföreställning, eller kanske övning på egen hand på morgonen och en operarepetition på kvällen. Som konsertmästare har jag nedsatt arbetsnärvaro, vilket innebär att jag inte är med på riktigt alla orkesterrepetitioner. Om jag inte har arbetspass, går jag ofta för att lyssna på repetitionerna. Då man följer med dem, upptäcker man detaljer som lönar sig att spela annorlunda. Under repetitionsperioden hinner man ännu göra förändringar, då föreställningarna kommit i gång går det inte längre.

I operor exempelvis leder dirigenten ibland enbart sångarna och då kommer det an på konsertmästaren att ge starttecken för fraserna och deras artikulation.

Vilka egenskaper kräver ditt arbete?

Man måste vara tillräckligt skicklig musikaliskt för att spela solopartierna och för att fastslå orkesterns spelsätt. Konsertmästaren har efter dirigenten den högsta musikaliska makten i orkestern. Det betyder till exempel att konsertmästaren bestämmer hurudana stråkföringarna skall vara och intonationen och artikulationen i spelet.

Arbetet kräver också sociala färdigheter, då konsertmästaren vid behov fungerar som diplomat mellan dirigenten och orkestern. Om dirigenten inte är på plats, kan konsertmästaren leda repetitionerna och konsertmästaren kan också kommentera repetitioner som leds av dirigenten, om hen anser det vara nödvändigt. Här krävs nog att man har känsla för, när lönar det sig att ta upp någon detalj och när är det bäst att inte göra det. Jag är inte speciellt benägen att avbryta repetitioner. Tidtabellerna är alltid strikta.


Vad är det bästa i ditt arbete?

Jag tycker om att uppträda och det är trevligt att få göra det många gånger i veckan. Och jag har verkligen härliga kolleger. Med detta arbete har jag fått ett mycket rikare liv än tidigare. Fastän jag som solist fick åka världen runt och uppträda i den ena ståtliga salen efter den andra, så var arbetet ensamt. Jag fick bara i begränsad mån bekanta mig med den orkester som stod i tur och så fortsatte den ensamma resan, år efter år. Det är härligt att vara en del av gänget också för en ensam varg som jag.

Hur är det om man gör bort sig i en föreställning?

Det känns inte bra att schabbla, men man kommer undan med en liten känsla av skam. Det viktigaste är att genast haka på i det musikaliska flödet. I en grupp är det lättare att göra bort sig. I den egna violinsektionen förs musiken vidare av de övriga och man får ett helt annat skyddsnät jämfört med hur det är att vara solist.

Med detta arbete har jag fått ett mycket rikare liv än tidigare. Fastän jag som solist fick åka världen runt och uppträda i den ena ståtliga salen efter den andra, så var arbetet ensamt.

Vad händer efter föreställningarna?

Det skulle vara trevligt att ta en öl på en stamkrog i närheten och lätta på trycket tillsammans med kollegerna, men oftast kör jag iväg hem. Jag har hand om en släktgård i Vesilahti nära Tammerfors. Efter applåderna brukar jag därför starta bilen och köra 160 km raka vägen hem.

Vad har du i ditt instrumentfodral?

Jag har genom åren samlat på allsköns amuletter som fått bli kvar i fodralet, ofta presenter. En del av dem har jag varit tvungen att ta bort, eftersom jag nuförtiden lämnar fodralet öppet för alla att se. Min första spellärare sysslade med att stoppa upp djur och gav mig en gång en uppstoppad mus. Numera innehåller fodralet förutom instrumentet och dess tillbehör även en fickklocka, manschettknappar, polletter och visitkort från olika håll i världen.

Kan du koppla av från arbetet under fritiden?

Det kan jag och gör det numera med gott samvete. Under sommarsemestern håller jag en spelpaus på en månad och om jag råkar ha ett ledigt veckoslut, kan jag mycket väl lämna violinen i mitt skåp på Operahuset.

Jag tycker om att syssla med olika saker på min hemgård. Där finns inga djur att sköt och åkrarna är uthyrda, men det finns alltid någonting att ta hand om i ett stort hus. Jag sysslar också med jakt och fiske och konstflygning. Nu i sommar har jag för avsikt att åka iväg någonstans och träna. Då glömmer jag allting annat.

 

Text TUIKE LEHKO
Foton MINNA HATINEN