Gå till innehållet

Den ursprungliga operan Così fan tutte

Tillsammans med den kejserlige hovpoeten Lorenzo da Ponte skrev Mozart i Wien tre operor som spelats flitigt allt sedan de uruppfördes. Figaros bröllop (1786) och Don Giovanni (1787) bygger på franska pjäser som med den italienska opera buffans medel behandlar seriösa saker av närmast samhällelig och moralisk natur. Den sista av de tre da Ponte-operorna, Così fan tutte (1789), är annorlunda. Den är en helknäpp komedi med en story som är da Pontes egen.

I Così fan tutte ställs adelsflickorna Dorabellas och Fiordiligis trohet på prov. Den som leder det hela är Don Alfonso som ger sig ut för att vara något av en filosof. Han gör det tillsammans med flickornas trolovade Ferrando och Guglielmo. Männens moraltest skulle inte lyckas utan tjänarinnan Despinas hjälp. Hon förvandlas lätt dels till en kvacksalvardoktor som tillämpar magnetbehandling och dels till en notarie som arrangerar snabbäktenskap, så att flickorna faller för frestelsen och går med på att gifta sig med två mustaschprydda charmörer som spelas av deras förklädda trolovade.

”Vi bör också minnas hur sorglöst man på Mozarts tid förhöll sig till operan som en musikalisk helhet. Upphovsrätter erkände man inte och artisterna omarbetade verken enligt eget gottfinnande. De stora solisterna lade till egna bravurarior var som helst i verket och om någon aria var för svår, ersattes den med en annan.”

Così fan tutte har alltid kommit att stå i skuggan av Figaros bröllop och Don Giovanni. Redan på 1800-talet började man ta avstånd från dess intrig och det finns ett flertal så kallade förbättrade versioner av operan. Förebilden för dylika moderniseringar gavs av den engelske läkaren Thomas Bowdler. Han betraktade Shakespeares pjäser som alltför brutala, omarbetade dem år 1807 och 1818 och skrev egna versioner som lämpade sig för hela familjen. Klassiker som av moraliska skäl befriats från vulgariteter kallas också ibland för ”bowdlerismer”.

Än idag är Così fan tutte ett problematiskt verk, trots att konsten inte eftersträvar sublimitet. Verkets kvinnobild är minst sagt speciell, intrigen pinsamt osannolik och dramaturgin tung. Eftersom det finns två huvudpar, måste varje situation gås igenom två gånger och alla måste förses jämlikt med lika många arior. Därmed blir verket för långt och händelserna stampar på stället.

Med sin musik räddade Mozart det hela så gott det gick. Lösningen var ensemblerna som det kanske finns fler av i Così fan tutte än i någon annan tidigare eller senare opera. Duetterna, terzetterna, kvartetterna, kvintetterna och finalernas sextetter hör till det bästa i operan, med andra ord de situationer, där två till sex sångare hörs på en gång. De är inga stilla stående scener utan utgör de första stegen mot den genomkomponerade operan. Ofta förs intrigen snärtigt framåt på ett sätt som talteatern bara kan avundas.

Vi bör också minnas hur sorglöst man på Mozarts tid förhöll sig till operan som en musikalisk helhet. Upphovsrätter erkände man inte och artisterna omarbetade verken enligt eget gottfinnande. De stora solisterna lade till egna bravurarior var som helst i verket och om någon aria var för svår, ersattes den med en annan. Långtråkiga scener ströks och då dirigenten tog till saxen, var ingenting var heligt.

Kuva: Stefan Bremer

”Valet av just Così fan tutte som offer för Covid hade orsaker av praktisk art. Operan kan framföras med en liten orkester, vid behov t.o.m. utan kör, varvid man under repetitionerna kan hålla striktast möjliga säkerhetsavstånd. Vi beslutade oss för att förkorta operan så att föreställningen inte har någon paus och att den tar högst en och en halv timme.”

Komprimerad uppdatering

Tanken på att förkorta och skriva om Così fan tutte på finska kändes inte som något större brott, då Lilli Paasikivi tog kontakt och slängde fram rubriken Covid fan tutte för mig. Då klassiker moderniseras med ny regi, kostymering och scenografi, uppkommer ofta pinsamma konflikter mellan tolkning, text och musik. En bearbetad text skulle kunna ge nytolkningarna bättre stöd och ibland då jag suttit bland publiken har jag önskat att man hade vågat förkorta verket.

Tiden var knapp, nästan obefintlig. Men det visste ju redan Mozart och Rossini, att en impressario som bultar på dörren får den bästa inspirationen till stånd. Impressarion Paasikivis order kom visst per telefon i mitten av maj och tillsammans med regissören Jussi Nikkilä och dirigenten Esa-Pekka Salonen fick vi en dryg månad på oss att utveckla tanken. Därmed fick Valkyrian flytta på sig för Covid, då Finlands nationalopera var först med att reagera på pandemin som drabbat hela världen.

Valet av just Così fan tutte som offer för Covid hade orsaker av praktisk art. Operan kan framföras med en liten orkester, vid behov t.o.m. utan kör, varvid man under repetitionerna kan hålla striktast möjliga säkerhetsavstånd. Keyboardisten fick slutligen en lösning som avviker mycket från traditionen. Vi beslutade oss för att förkorta Così fan tutte så att föreställningen inte har någon paus och att den tar högst en och en halv timme.

Jag valde musiknumren i huvudsak utgående från stämningen: det som passade vår preliminära plan bäst. Det behövdes en sorgfri duett, en ljuv aria, en andra energisk fartfylld aria, en tredje vild aria, osv. En beslutsam kvintett inleder regeringens informationsmöte, en ljuv scen får oss att tänka på äldre personer. Den långa slutscenen bevarades nästan som sådan. Där byggs nämligen utgående från musiken upp en lösning som är just så plötslig och godtrogen som sig bör i en komisk opera.

Così fan tutte är en nummeropera, vilket innebär att varje musikalisk scen, också de allra längsta, har en början och ett slut och en tydlig tonart. De mellanliggande recitativen som ackompanjeras av keyboardisten slängde vi utan vidare genast i papperskorgen vid vår första palaver på Teams. I de talade scenerna tillämpade jag 1700-talets inställning till upphovsrätten och gav Jussi Nikkilä och arbetsgruppen fria händer att utforma mina repliker som de fann för gott.

Berättelsen är helt ny och rätt löst sammansatt och den skulle inte hålla ihop om musiknumren skulle följa den ursprungliga operans ordningsföljd. Ibland blir det nödvändigt att skjuta in en avbrytande aria i en duett och hoppa över onödiga förvecklingar i en lång scen. Despinas roll blev större i vår version, då sopranen i vissa scener lägger beslag på Guglielmos och Alfonsos barytonfraser och gör dem till sina. Så här kan en aria bli en duett och sopranen bli tredje hjulet i männens terzett. Några nummer stal jag från andra operor av Mozart: ett från Don Giovanni, ett annat från Trollflöjten och en sällan hörd alternativ barytonaria från den ursprungliga premiärversionen i Wien. De nödvändiga övergångarna, keyboardpassagerna, samt uvertyrens halkning har förverkligats av Esa-Pekka Salonen.

Kuva: Stefan Bremer

”Jag tror att vi kan skratta eller åtminstone dra på munnen åt alla dessa gemensamma upplevelser, då vi märker hur naturligt de sitter i Mozarts musik. Allvarlig sjukdom, människornas rädslor eller döden hör inte till ingredienserna i denna komedi. Förhoppningsvis kan berättelsen och musiken ens någon gång få oss att stanna upp och tänka efter så som det är möjligt bara i en opera av Mozart.”

Sångbar finska

Mozart komponerade Così fan tutte till en italiensk text, där olika betoningar och utdragna vokaler ger musiken en viss rytm. Språket styr alltid musiken – det märker man redan, då man hör hur Mozarts tyska operor skiljer sig från de italienska. Det är således bakvänt att börja översätta originaltexten till ett annat språk, fastän en del av publiken minns hur man i tiden spelade operor enbart på finska. Översättningarna gjordes av bl.a. Armas Järnefelt, Jussi Jalas och Hannu Heikkilä, och efter att ha gjort detta arbete beundrar jag dessa översättare ännu mer än tidigare.

Finskan och italienskan är språk med olika rytm, fastän båda lämpar sig väl för sång. Det finns inga synkoper och upptakter i finskan utan betoningen ligger strikt på den första stavelsen. Jag har gång på gång använt hela mitt förråd på utrop för att ge fraserna flykt: ah, nyt, kas, hei, tuo, oi och voi! Ibland roade jag mig själv med översättningar som låter lika (non vi sara – on pisara, tocca, tocca – totta, totta). Ingen skrattar åt dem – det är ju bara jag som har originalet och min egen text bredvid varandra. Vissa uttryck var jag direkt tvungen att få med, sådana som säkerhetsavstånd, nynormal, vardagsförnuft och virusslunga, samt naturligtvis regeringens strategi ”testa, spåra, isolera och vårda”.

Intrigen bekymrade inte mig och Jussi Nikkilä så mycket; det är ju fråga om en opera och därtill en komisk opera. Utgångspunkten blev en hybrid som följer kampen mot viruset i Finland. Å ena sidan handlar det om sångare som engagerats för att sjunga Wagner, å andra sidan drar vi oss till minnes det vi alla upplevde våren 2020. Experterna är män, ministrarna är kvinnor. Sådan var ju könsfördelningen också i verkligheten. Maskerna både roade och irriterade oss. Ingen fattade om de givna direktiven var påbud eller rekommendationer.

Jag tror att vi kan skratta eller åtminstone dra på munnen åt alla dessa gemensamma upplevelser, då vi märker hur naturligt de sitter i Mozarts musik. Allvarlig sjukdom, människornas rädslor eller döden hör inte till ingredienserna i denna komedi. Förhoppningsvis kan berättelsen och musiken ens någon gång få oss att stanna upp och tänka efter så som det är möjligt bara i en opera av Mozart.

Covid fan tutte får premiär på Finlands nationalopera 28.8.2020. 

Text MINNA LINDGREN
Foto STEFAN BREMER OCH TUOMO MANNINEN