De raffinerade klangfärgernas tonsättare

Kärleken, döden, naturen och livets mysterier har Kaija Saariaho behandlat i sin musik alltsedan ungdomsverken. Och dessa teman är närvarande i hennes musik även nu på 2010-talet. Samtidigt har det allra mest centrala kännetecknet i hennes musik, nämligen klangfärgen, fått en allt viktigare ställning: det klara har bara blivit klarare och det mörka har fått ännu mörkare schatteringar.

Till de nya färgerna i paletten hör kontratenorens röst och kantelen, som Saariaho har använt sig av i sin senaste opera Only the Sound Remains (2016). Den baserar sig på två japanska no-spel som den amerikanske diktaren Ezra Pound har översatt till engelska.

Det klara har bara blivit klarare och det mörka har fått ännu mörkare schatteringar.

Varför valde du att skriva din opera till en text på engelska?

 – Jag har på sistone tillbringat mera tid i Förenta Staterna och det omgivande språket har på något sätt smittat av sig på den musik jag då arbetade på. År 2012 förberedde jag i New York ett verk för Rothko Chapel i Houston som är ett mycket speciellt utrymme byggt för Mark Rothkos sista verk. Min beundran för Rothkos arbeten härstammar från många år tillbaka och denna komposition var viktigt för mig – den fick senare namnet Sombre. Jag hade redan planerat stycket och dess besättning som även omfattande en barytonstämma.

–Under min vistelse i New York letade jag febrilt efter en lämplig text som skulle passa styckets mörka stämning och jag började läsa Ezra Pounds diktsamling The Cantos. De allra sista texterna som delvis är fragment har en tragisk ton som jag tyckte lämpade sig för detta verk, och jag valde dem. På detta sätt satte jag mig in i Pounds språk, som verkligen började fascinera mig, och samtidigt även i hur man skriver vokalmusik på engelska.

Only the Sound Remains bygger på traditionell japansk no-teater. Varför valde du just no-spel som libretto i din opera?

– Jag valde pjäserna uttryckligen på grund av Ezra Pound. Han hade i sin ungdom bearbetat dessa no-tolkningar utgående från litteraturforskaren Ernest Fennolosas översättningar, och de är verkligen vackra. Då jag tar itu med att skriva en opera, letar jag alltid efter ett nytt sätt att nalkas operan, och dessa två verk öppnade möjligheter till detta.

Då jag tar itu med att skriva en opera, letar jag alltid efter ett nytt sätt att nalkas operan.

Vad är det i no-spelen som fängslar dig speciellt?

De klassiska no-spelen är hörnstenar i den japanska kulturen och de är sekler gamla. Bland deras underarter intresserade jag mig för berättelser där människan och det övernaturliga möts. De har inte så mycket text och berättelserna är skenbart enkla, men de är fulla av symbolik och betydelser. Varje fågel, växt eller färg har en rikhaltig bakgrund av symboler och associationer.

Jag intresserade mig för berättelser där människan och det övernaturliga möts.

Only the Sound Remains, liksom L’amour de loin och Adriana Mater, kom till i samarbete med regissören Peter Sellars. Vilken betydelse har han för ditt arbete?

– Det är inspirerande och intressant att utbyta idéer med Peter. Vårt samarbete har naturligtvis förändrats under alla dessa år och varje enskilt verk är unikt. Men på det hela taget har jag fått mycket uppmuntran och inspiration av Peters arbete och hans världsåskådning. Operan Only the Sound Remains innehåller två no-spel som jag valde tillsammans med Peter. Han är väl förtrogen även med den japanska teatertraditionen och han kände också dessa pjäser från tidigare.

I detta verk har din klangfärgspalett utvidgats ytterligare, och du har inkluderat kantelen och kontratenorstämman. Varför just dessa två?

– Jag har länge väntat på ett lämpligt tillfälle att få skriva för kantele, och här tycktes det passa bra. Instrumentets känsligt resonerande klang passar den stämning som jag hade i tankarna redan innan jag inledde det egentliga kompositionsarbetet. Jag hade tänkt mig en kontratenor bara i första delen, men Philippe Jaroussky föreslog själv att den andra delens andeväsen också kunde vara skrivet för hans röst. Det visade sig vara en god idé inte minst för att solisterna nu var de samma i bägge delarna, vilket skapar enhetlighet. I bägge verken bearbetas kontratenorens röst i realtid så att rösten rör sig i rummet omkring oss.

Text LIISAMAIJA HAUTSALO