Gå till innehållet
Nina Valtonen har arbetat i 21 år som sceninspicient på Nationaloperan: ”Man fastnar lätt i det här jobbet.”

Vem är du och vad gör du?

Jag heter Nina och arbetar som sceninspicient. Vid föreställningarna i vårt hus och vid repetitionerna före dem är det jag som ger startsignal till det som skall ske på scenen. Det kan gälla att dra upp eller ned ridån, byte av ljusmoment och dekor och ibland också artisternas entréer. Jag sitter i inspicientens hytt till höger om scenen, följer med i partituret och ger signaler på basis av antecknar som gjorts i partituret. Jag ser också till att repetitionerna och pauserna börjar och slutar i tid.

Vilket är ditt viktigaste arbetsredskap?

Partituret eller noterna, som innehåller all sång och musik som förekommer i den balett eller opera som sätts upp. I inspicientens partitur antecknas också föreställningens viktigaste händelser och funktioner precis på det ställe i musiken där de skall infalla. Att göra dessa anteckningar är en väsentlig del av mina arbetsuppgifter. Under hela repetitionsperioden bearbetar jag partituret så att det blir så lätt att läsa som möjligt under pågående föreställning.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut för dig?

Detta är ett yrke med extrema situationer. I stort sett har jag två typer av arbetsdagar. Sex veckor före en premiär börjar en livlig repetitionsperiod, då verkets konstnärsteam kommer till huset. Då följer jag med orkesterrepetitionerna, för att få en uppfattning om hur stora helheter det blir fråga om på scenen.  Tre veckor före premiären börjar scenrepetitionerna, under vilka verket sätts upp i detalj. Denna tid är arbetets mest utmanande och hektiska dagar. Jag har omkring mig en stor mängd människor, föremål, ljud, ljus och rörelse. I bland känns det vid repetitionerna som om det bara var att sätta en plåthink på huvudet och låta det smälla.

Den andra sidan av mitt arbete är nästan rena meditationen. Då föreställningarna pågår, är det bara att vara närvarande i hytten på kvällen, slå upp partituret, utföra rutinerna koncentrerat och sedan vandra hem. Under lugna perioder studerar jag följande premiärverk och förbereder dess partitur. Jag får arbeta i egen takt och behöver inte ens ha koll på mobiltelefonen. Det är rena lyxen att få koncentrera sig på en enda sak.

Detta är ett yrke med extrema situationer. I bland känns det vid repetitionerna som om det bara var att sätta en plåthink på huvudet och låta det smälla. Den andra sidan av mitt arbete är nästan rena meditationen.

På vilket sätt förbereder du ett partitur?

Allra först börjar jag lyssna på verket via en inspelning, jag öppnar partituret och antecknar tiden indelad i en halv minuts avsnitt. Om regin har satts upp i ett annat hus, vilken är fallet med Hoffmanns äventyr som nu är under arbete, ser jag på föreställningen på DVD och antecknar partiturets scener, stora byten och de viktigaste vändningarna i intrigen, förälskelser och död. Jag gör en tidsaxel så att jag kan ge tekniken grunduppgifter om dekorbyten. Före scenrepetitionerna går jag igenom verket med scenmästaren som basar för tekniken och vid behov diskuterar jag också olika funktioner med regissören. Händelsernas riktiga tider varierar i takt med livemusiken och dirigenten, och då ändras anteckningarna.

Partituret måste göras så tydligt som möjligt. Då man slår upp det några år senare, skall man genast kunna se vad som sker i föreställningen och när det sker. Med ett premiärverk arbetar alltid två inspicienter. Den s.k. ettan gör anteckningarna och är huvudansvarig vid föreställningarna, tvåan är i reserv och sätter sig in i verket. Om samma verk senare kommer upp på nytt på repertoaren, övertar tvåan huvudansvaret. Vid föreställningarna på huvudscenen arbetar sammanlagt fem inspicienter.

Hur kom du in på det här jobbet?

Det var en kväll på en terrass i Nyslott, då jag pratade på. Jag växte upp i Nyslott, spelade piano och studerade musikvetenskap för magistersgraden i Jyväskylä. Parallellt med studierna jobbade jag om somrarna som påklädare vid operafestivalen i Nyslott. Sent en sommarkväll råkade jag komma till tals med några musikinspicienter. Jag fascinerades av deras intressanta yrke. Sommaren därpå behövdes i största hast en person som kunde rycka in som musikinspicient. Så var det någon som kom ihåg diskussionen med en intresserad påklädare. Och så hoppade jag in.

Några år senare våren 1997 då jag arbetade som musiklärare, fick jag ett samtal från Nationaloperan som behövde en alternerande vikarie.  Här är jag nu fortfarande 21 år senare.

Det sceniska arbetet är någonting man fastnar i. Då musiken börjar, känns det som om vi alla satte oss i en bergochdalbana tillsammans.

Vad är det bästa i ditt arbete?

Den sociala gemenskapen. Det är ordning och reda på allt, då var och en har sin uppgift och vi bygger upp föreställningen tillsammans som det är tänkt. Våra verk är alla nästan undantagslöst utmärkta och att vara delaktig i dem väcker stolthet i bästa mening. Och det sceniska arbetet är någonting man fastnar i. Då musiken börjar, känns det som om vi alla satte oss i en bergochdalbana tillsammans. Det känns bra.

Vad är mest utmanande?

De långa arbetsdagarna. Ibland kör vi tre dagar i följd klockan runt. Ljusen för scenen skapas först och sedan börjar huvudrepetitionerna. Vi repeterar på morgonen och kvällarna och några timmar där emellan går åt till att rätta till och reda ut saker och ting. Med tilltagande ålder blir sömnbrist och de långa dagarna fysiskt påfrestande.

 

Vad kräver arbetet?

Vad karaktärsdragen beträffar är det ett absolut krav att vara systematisk. Man måste kunna planera och disponera arbetet så att allt sker på utsatt tid. Man bör kunna förutse de tidsmässigt kritiska ögonblicken och kunna berätta klart och tydligt vad som skall ske på scenen. Att ta det lugnt är också en dygd. Vid scenrepetitionerna arbetar vi under tryck och ibland är vi också trötta. Vi konfronteras med oklara och oförutsedda saker, och det är lättare att möta dem om man inte låter sig provoceras. Premiären flyttas inte oberoende av vilken situationen är under repetitionerna.

I Finland finns det ingen egentlig utbildning för sceninspicienter. En musikalisk bakgrund krävs ändå för att kunna läsa partitur. Det är också viktigt med språkkunskap. Arbetsgrupperna är oftast internationella och arbetsspråket är engelska. Det går snabbt undan vid repetitionerna och det som sker får inte bli beroende av att man inte förstår vad som sägs. Också andra språkkunskaper är ett plus. Då man jobbar 6 veckor med ett nytt arbetsteam, blir stämningen en helt annan, om man kan säga någonting på den andras modersmål.

Vad sker i inspicienthytten?

Då jag kommer till min hytt, läser jag upp mitt första meddelande om att repetitionen eller föreställningen börjar om 30 minuter. Sedan följer en sammankomst med kvällens ansvarspersoner. Vi kollar att alltid är OK och alla nödvändiga personer finns på plats. Efter det mötet startar jag TV-monitorerna, radiotelefonerna och lurarna, knäpper på tidtagningsuret så TV-rutan visar hur många minuter det är kvar till start. Jag kollar att högtalarna som är riktade mot scenen har rätt förstärkning och att kontrolljusen fungerar. Jag sköter alla tillhörande meddelanden om att det är 15, 10 och 5 minuter kvar. Sedan börjar bergochdalbanan.

Vad sker efter föreställningen?

Under vanliga kvällar kommer jag iväg ganska snabbt efter att ridån dragits ner. Jag vandrar hem på en kvart och nollställer huvudet med t.ex. Reality TV eller sociala medier. Någonting fiffigt gör jag garanterat inte.

Efter en premiär kan däremot ingen gå hem direkt. Då en föreställning har satts ihop efter en väldig arbetsinsats, är det viktigt att få lätta på trycket och möjligen vädra någonting speciellt som kan ha skett. Det gör gott att sätta punkt för helheten tillsammans.

Hur ser verken ut från hyttens perspektiv?

Man ser dem inte. I hytten har man huvudet och händerna så fulla av arbete, att om man vill njuta av konst, får man lov att skaffa sig en biljett och sätta sig bland publiken. Men visst besvärar yrkessjukan också där. Om det händer något på scenen som inte borde ske, så märker man det genast och sänder i sitt sinne en uppmuntran till de arbetande kollegerna.

Hur kopplar du av från arbetet under fritiden?

Det är viktigt för mig att träffa vänner och närstående. Jag gillar också att springa i Helsingfors centralpark. Jag kan inte ha en fast tid på gymmet eller syssla med sådant som är bundet vid ett visst klockslag, eftersom mina arbetstider är så oregelbundna. Ju mer fart det är på arbetet, dess mer längtar jag efter tystnad och lugn under fritiden. Jag stickar yllestrumpor och går gärna på konstutställningar. De är öppna på mina lediga dagar på söndagarna och där är det tyst. Med fina bilder kan man helt kasta loss från vardagen och verkligheten.

 

Text TUIKE LEHKO
Bilder HEIKKI TUULI