Gå till innehållet

”För att verkligen kunna älska, måste man ta risken att bli sårad.”

Regissören Jussi Nikkiläs första verkliga djupdykning i operans värld är Mozarts Don Giovanni som fick sitt uruppförande i Prag år 1787.

Jussi Nikkilä
Enligt Nikkiläs nya erfarenheter finns det överraskande små skillnader mellan operaregi och teaterarbete.

”Ja, detta klassiska verk är min första fullödiga operaregi, och visst innehåller den mångt och mycket nytt och förunderligt redan utgående från termerna.”

”Biträdande regissörer Anna Kelo och Riikka Räsänen har båda gjort detta arbete länge, de är ett omåttligt stöd, liksom även vår storslagne dirigent Patrick Fournillier. I god miljö och ett gott sällskap befinner vi oss också annars.”

RSO:s konsertversion av Ludwig van Beethovens Fidelio 2018 samt Roberts Schumanns oratorium Scener ur Goethes Faust under Helsingfors Festspel 2019 bekantade talpjäsregissören med musikverkens värld.

”I bägge produktionerna som kombinerade teater och opera fick jag en mjuklandning i denna konstform. En tillräckligt lång tid att planera, ett flertal gästspel på operascener och tillfälle att bekanta sig med facklitteratur – allt detta har fungerat som handledning och hjälp”, konstaterar Nikkilä.

W. A. Mozart: Don Giovanni; Liine Carlsson, Markus Suihkonen, Tamuna Gochashvili, Henri Uusitalo, Olga Heikkilä

Jag försökte ta mig an verket med ett fräscht grepp. Det som alltid gjorts ”på ett visst sätt” kan möjligen i själva verket erbjuda en ny synvinkel och uttrycksform.

Älskvärt begränsande partitur

Enligt Nikkiläs nya erfarenheter finns det överraskande små skillnader mellan operaregi och teaterarbete.

”Opera erbjuder på ett visst sätt en befriande kontext. Det faktum att partituret och t.ex. alla speltider i stort sätt är fastslagna. Det finns ett färre element att tänka på – musiken fastslår ramarna inom vilka handlingen sker.”

”Jag gillar tanken att hela verket har i över 200 år huvudsakligen varit detsamma. Jag älskar detta partitur, det är skönt att planera scenisk handling i takt med en takt eller ett slag. Jag har själv spelat en hel del och tonernas och musikens värld är jag väl bekant med.”

En regissör lär sig hela tiden nya saker om hur musiken bär upp verket och för händelserna vidare.

Det är en teknikgren att ge musiken plats att andas och att samtidigt se till att handlingen på scenen inte stelnar utan går vidare.

Av sångarna säger sig Nikkilä ha lärt sig mycket av hur man jobbar med dem och hur snabbt sångarna tar emot olika positioner och tankar då de kopplar ihop dem direkt i musiken.

”Jag är själv ursprungligen skådespelare och det var fint att lägga märke till hur liknande arbetsbild och själsbild vi har med dem. Då man känner igen det sambandet, är det också lätt att vara där.”

Dans som tilläggskrydda

På operascenen finns även denna gång en ensemble bestående av åtta dansare som bland annat kombinerar nutidsdans, luftakrobati och street dance. För verkets koreografi svarar Ima Iduozee, som Nikkilä redan samarbetade med på Nationalteatern i Julia & Romeo 2018.

”I vår tolkning blandas rokoko och modern estetik, och därmed är också dansens språk ur dagens värld. Här finns även stämningar från bland annat musikvideor samt element ur populärkulturen.”

Enligt Nikkilä finns de så mycket livsglädje, humor och glimtar i ögonvrån, att det kändes mycket naturligt att lägga dans till ett dylikt verk.

W. A. Mozart: Don Giovanni

Om Mozart var vid liv, tror jag att han skulle vara mycket entusiastisk över detta element.

– Regissören Jussi Nikkilä

Fascinerande personpsykologi

I Don Giovanni finns det enligt Nikkilä en mängd fina element, där han som regissör inte upplevt det som nödvändigt att riva upp verket bara för att samla ihop det igen.

”Musiken ger verkligen många riktlinjer, men själva verket bjuder fina dimensioner och läckra detaljer som gör det möjligt att välja många olika riktningar.”

Speciellt nämner Nikkilä byggandet av personernas inbördes relationer, genom vilket han formar verket till en egen tolkning. Den sexuella maktdynamiken mellan rollgestalternas hör också enligt regissören till de bärande krafterna i verket.

”Berättelsen handlar om sexaddiktion. Jag har försökt att ta itu med temat med ett friskt grepp. Don Giovanni är en vuxen man, som fungerat på samma sätt under årtionden. Hela gestalten, hans verksamhetsmodell och det som han utsätter människorna erbjuder regissören gynnsam jordmån och spänning. Ensam kan ingen bära sig åt på detta sätt – det är andra som tillåter diktatorns makt.”

Kärlekslivets mod och rädsla

Men varför agerar Don Giovanni så? Vad försöker han dölja? Vad återstår det ännu av människan? Finns det under allt detta ännu någonting oskyldigt och skönt? Eller återstår det bara tomhet inombords? Hur står det till med Don Giovannis mod? Är det trots allt bara rädsla?

”För att verkligen kunna älska, måste man ta risken att bli sårad. Detta förmår Don Giovanni inte och därmed går han under”, konstaterar Nikkilä om sina tankar om titelrollen.

Nikkilä säger sig ha grubblat och funderat på verkets tematik i förhållande till nutiden, och hoppas att det syns i scenlösningarna.

”I många scener dominerar kvinnorna då Don Giovanni inte är närvarande, men det är klart att denna opera behöver i centrum en hurrikan som blandar upp allt, i vars öga var och en hamnar om han vill det eller ej.”

Dialog mellan komedi och tragedi

Enligt Nikkilä är det inte alltid nödvändigt att anpassa konsten till någon aktuell diskussion, utan den kan också tilltala genom att vara sig själv. Hur annars skulle till exempel Shakespeares pjäser, till exempel Hamlet, ta sig uttryck under olika epoker? Eller Richard III i Tyskland på 1930-talet?  Eller hur skulle Don Giovanni återspegla sig i nutiden?

”En annan sak är det visserligen om det i föreställningarna finns element där man utan argument eller grunder litar för mycket på traditionen. Ingenting skall bara göras för att det alltid har gjorts så.”

Viktigt är det också enligt Nikkilä hur berättelsen för sina teman vidare.

”Vill jag föra fram någonting bara för att det hör till storyn eller är det så att det har någon betydelse som leder vidare och väcker en ny tanke.”

Nikkilä beskriver Don Giovanni som en kombination av extrem komedi och en extrem tragedi.

”Komedi och tragedi blandas upp i verket på många sätt. Jag njuter då åskådaren inte nödvändigtvis är medveten om detta är roligt eller bara sjukt sorgligt.”

 

Text KATJA JOKINEN
Bilder STEFAN BREMER

Don Giovanni på Nationaloperan 6.3.–2.4.2020