Dottern som mor, modern som dotter

”Dottern föder till slut fram modern”

Så föreställde sig Ingmar Bergman den befriande slutuppgörelsen mellan konsertpianisten Charlotte Andergast och hennes dotter Eva. Han skrev första manusutkastet till Höstsonaten den 23 mars 1976 på Fårö, det är den sömnlösa natten efter att han frikänts från ett upprivande skatteåtal. Bergman säger att hans första reaktion efter beslutet är euforisk och den kanaliseras i intensiv kreativitet. Han vet också genast att han inte kan ha några andra skådespelare än Liv Ullmann och Ingrid Bergman i huvudrollerna.

Men enligt egen utsago (i boken ”Bilder”, år 2008) förmådde han aldrig materialisera sin vision om hur dottern föder fram modern. Han klarade helt enkelt inte av att ”borra så djupt”. Bergman tillåter sig istället den förvånande lyxen av att vara aningen missnöjd med hela filmen.

– Kära Ingmar, den har trots gått till historien som en av dina främsta, den är ju faktiskt en klassiker! Den som en gång har blivit berörd av Höstsonaten glömmer den aldrig – och vi är många!

Varför misslyckas Ingmar Bergman i sitt ambitiös uppsåt ? Hur skulle dottern kunna föda fram modern, så att de två kvinnorna, som han föreställer sig, ”under några korta ögonblick förenas av total symbios”?

Dramat är kollisionen mellan två intimt förbundna människors behov av varandra och deras ömsesidiga, oöverstigliga svårighet att svara mot behoven.

Båda vill bli älskade, men ingendera tycks vara säker på att den själv älskar? Kan de älska – ja, vill de ens älska? I synnerhet för Eva innehåller frågan en hel del ambivalens. Vill hon förlåta? Vill hon ”förlossa”? Hur ska de två kunna byta roller, så att dottern blir sin moders mor?

Ingmar Bergmans egentliga manus till Höstsonaten slutar med en epilog, ett brev som Eva skriver till Charlotte, osäker på om det någonsin ska nå henne. I det säger hon att hon nu begriper att hon borde ha mött sin mor med ömhet och inte med gammalt surnat hat, att det trots allt finns en nåd och den ligger i den ”oerhörda möjligheten att få ta hand om varandra” och att hon, Eva, borde ha tagit hand om Charlotte.

Men Höstsonatens Eva har emellertid haft ett barn som hon har förlossat och tagit hand om. Det barnet är sonen Erik, som dog i en olycka, fyra år gammal.
Eftersom vi får veta att Charlotte inte träffat sina döttrar Eva och Helena på sju år är det uppenbart att hon aldrig har sett det barnet. Hon kom varken då Erik föddes eller på ett besök under hans korta levnadsår – nej, hon dök inte ens upp till barnets begravning!

Jag erkänner att jag i arbetet med librettot stannade upp inför detta faktum. Vilken grad av känslokyla eller nonchalans eller rädsla uttrycker det hos vår Charlotte? Och hur tänkte Bergman här?

Och vilka krav ställer Bergman inte därigenom på Evas förmåga till försoning? Hur kommer det sig att frågan om sveket mot Eva i hennes egenskap av Eriks mor, får så pass liten plats i Höstsonaten? Nu finns ju Helena där, den sjuka övergivna andra dottern, den levande påminnelsen om Charlottes behov att fly när hon känner sig otillräcklig. Också henne har Eva tagit hand om.

Men hur tydligt är inte Charlottes ointresse för livet i den högst vardagliga prästgården där ingen är lysande, begåvad eller berömd? Hon är uppenbart en person som hela tiden söker bekräftelse och hon får den i världens konsertsalar. Av en fyra-åring räknade hon inte med att få det?

Är det därför som rollgestalten Eva trots allt måste spjärna emot, när Bergman vill hitta ett psykologiskt möjligt väg för ”symbiosen”. Det finns svek och svek. Försöker Charlotte vara ”barnet”, på andra verkliga barns bekostnad?

Någon form av försoning andas ändå genom Höstsonaten, om inte annat så genom både Evas och Charlottes förtvivlade, men ärliga, försök att nå varandra, trots förvirring, trots förstörelse.

Charlottes tillkortakommanden kan förstås mot bakgrunden av hennes egen kärlekslösa barndom, och den form av överlevnadstrategi som den erbjöd: musiken, prestationen och ensamheten.

Men så i ett skede får Eva anklaga Charlotte för att upprätthålla en livslögn. Bergman låter hennes ord falla så väl, att man blir riktigt upplivad.

”Du vill alltid att det ska finnas särskilda undantag för dig. Du har upprättat ditt eget rabattsystem med livet. Men någon gång måste du väl upptäcka att du bär på en skuld, du som alla andra.”

Ett rabattsystem med livet? Vilken drabbande formulering!

Och samtidigt en obehagligt sann iakttagelse, som kunde stämma för var och en av oss.

Här borrade han, Ingmar B., nog ganska djupt.

Text GUNILLA HEMMING 
Bilder SAKARI VIIKA