”Dottern föder till slut fram modern”
Så föreställde sig Ingmar Bergman den befriande slutuppgörelsen mellan konsertpianisten Charlotte Andergast och hennes dotter Eva. Han skrev första manusutkastet till Höstsonaten den 23 mars 1976 på Fårö, det är den sömnlösa natten efter att han frikänts från ett upprivande skatteåtal. Bergman säger att hans första reaktion efter beslutet är euforisk och den kanaliseras i intensiv kreativitet. Han vet också genast att han inte kan ha några andra skådespelare än Liv Ullmann och Ingrid Bergman i huvudrollerna.
Men enligt egen utsago (i boken ”Bilder”, år 2008) förmådde han aldrig materialisera sin vision om hur dottern föder fram modern. Han klarade helt enkelt inte av att ”borra så djupt”. Bergman tillåter sig istället den förvånande lyxen av att vara aningen missnöjd med hela filmen.
– Kära Ingmar, den har trots gått till historien som en av dina främsta, den är ju faktiskt en klassiker! Den som en gång har blivit berörd av Höstsonaten glömmer den aldrig – och vi är många!
Varför misslyckas Ingmar Bergman i sitt ambitiös uppsåt ? Hur skulle dottern kunna föda fram modern, så att de två kvinnorna, som han föreställer sig, ”under några korta ögonblick förenas av total symbios”?

Dramat är kollisionen mellan två intimt förbundna människors behov av varandra och deras ömsesidiga, oöverstigliga svårighet att svara mot behoven.
Båda vill bli älskade, men ingendera tycks vara säker på att den själv älskar? Kan de älska – ja, vill de ens älska? I synnerhet för Eva innehåller frågan en hel del ambivalens. Vill hon förlåta? Vill hon ”förlossa”? Hur ska de två kunna byta roller, så att dottern blir sin moders mor?
Ingmar Bergmans egentliga manus till Höstsonaten slutar med en epilog, ett brev som Eva skriver till Charlotte, osäker på om det någonsin ska nå henne. I det säger hon att hon nu begriper att hon borde ha mött sin mor med ömhet och inte med gammalt surnat hat, att det trots allt finns en nåd och den ligger i den ”oerhörda möjligheten att få ta hand om varandra” och att hon, Eva, borde ha tagit hand om Charlotte.